Drömmen om att flyga

28 jan 2012 00:24
Jag sprang 2,5 km idag, sammanlagt, på löpband, i en hastighet av 9,2 km/h. Fast inte i ett svep, för först promenerade jag igång mig lite, och sen sprang jag 1,5 km, och sen promenerade jag lite till för att varva ner lite, och det blev 2,5 km.

Sen gymmade jag med alla maskinerna, jag har kommit fram till att när jag är på rätt humör så är det ganska roligt det med, trots mina tidigare tvivel på att det skulle vara min grej.

Och sen hoppade jag upp på löpbandet igen och sprang en kilometer till.

Jag har mina tåskor när jag är i gymmet, jag tror att det är det som gör det så roligt, det är som att vara barfota fast med lite skydd för fotsulorna.

Jag älskar att springa i dem. Älskar att känna benen fjädra under mig, känna fotens arbete mot bandet, känna hur stunsen i senor och muskler hjälper att föra mig "framåt" (så framåt man nu kommer, på ett löpband...). Jag drömmer om en dag när jag orkar springa kilometervis utan att behöva sakta ner, det känns som att det borde vara besläktat med att flyga nästan.

* * *

Efteråt var jag trött, i halsen kryper det där som påminner om en förkylning och som nafsat mig i hasorna den senaste tiden. Kanske borde jag inte träna så mycket när det känns så, men samtidigt känns det som att det är träningen, och givetvis yogan, som håller förkylningen i schack. Vi får se vad som händer, helt enkelt.

Jag handlade på vägen hem sen, massa kassar och krypfart hem från affären uppför backen, men sen fick jag mat och en kopp te och en varm morgonrock och en fin stund med en bok, och sen en varm dusch och mer mat.

Och sen har vi tittat på första filmen i Sagan om ringen-trilogin, vi köpte boxen med extended version på blu-ray innan jul men har inte hunnit sitta ner med den förrän nu.

Jag har ju sett filmen förr, men det var länge sen. Jag hade glömt att den är så förstummande vacker. Ont i hjärtat får jag, av skönhetslycka.

Och så påminns jag om det där som alltid händer med fantasy; jag vill ge mig ut på vandring.

Och så tänker jag på att mangopanda och jag pratade om att ge oss iväg på fjällvandring, kanske till hösten.

Och så tänker jag på benen som fjädrar mot löpbandet och på att kunna springa kilometervis utan att behöva stanna.

Och så föds en dröm i bröstet om att ge sig av på fjällöpning, med skor som nästan inte är skor.

Det sägs att man behöver ett mål med sin träning, att det är för att uppehålla sin motivation som folk deltar i löptävlingar som aldrig förr.

Jag vill inte tävla. Det tänder ingen gnista i mig att tänka mig att springa flera mil på asfalt med tusentals andra människor.

Däremot pirrar det i magen och spritter i fotsulorna av tanken på att se ut över mil efter mil av vandringsled, över vidsträckta öde landskap, och veta att man kan flyga fram där, med fjädrande ben, kilometervis utan att behöva stanna.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»