på förkommen anledning

17 mar 2012 11:23
jag ska strax samla mig och gå till jobbet, om en timme eller så. just nu har jag precis kommit in från en löptur i skogen, det är lite kallt och lite ruggigt här nu, dimma/regn i luften, men det var skönt att springa, skönt att få ner den färdigfuktade luften djupt i lungorna.

apropå djupt i lungorna så har mitt springande fått en skjuts från oväntat håll. min käre sambo d, som aldrig rör en fena om han inte måste, tipsade mig härom dagen om att jag nog fick slut på luft när jag springer inte för att jag har dålig kondis (eller astma, som jag seriöst funderade på ett tag...) utan för att jag inte andas med magen.

"alltså man jobbar faktiskt ganska mycket med andning när man yogar, ska jag säga dig" (underförstått: "kom inte här och tala om för mig hur jag ska andas"). fast jag provade iallafall... och det funkade faktiskt. jag ska ju inte påstå att det var som att trycka in turbon, men det var en mycket klar och tydlig skillnad, till det bättre. huh.

jag blir så himla lycklig av det där, av att springa i skogen. jag kan vara gråtfärdig och eländig när jag går ut, och känna att det här, det kommer då aldrig kännas bättre, och så springer jag med ett mutter halva varvet och sen kommer uppförsbackarna och jag får annat att tänka på och sen, sista rakan, då vill jag bara springaspringaspringa och sen kommer jag hem och endorfinet blommar i kroppen.

jag hoppas det fortsätter fungera så.

över huvud taget känns det bra, just nu. eller jag och d är ju ett pågående projekt, nånstans känns det som att jag lägger ner för mycket energi på oss för att det ska vara riktigt sunt. så har jag kännt förr, alltid, enögt inställd på kärleksjakt så jag knappt kan/vill/hinner tänka på nåt annat. sen långt innan d dök upp i bilden. och redan då tänkte jag att det kommer bli väldigt skumt om jag träffar nån jag vill leva med nån gång, den personen kommer ju ändå inte kunna vara hela min värld.

jag jobbar på att bygga upp en egen värld. en egen värld fast med beröringspunkter till någon annans värld.

det känns lite pinsamt att inte ha kommit längre än såhär, vid min aktningsvärda ålder och allt, men jag vet inte om jag egentligen bryr mig. varför ska jag skämmas för mig när jag gör vad jag kan för att växa och bli bättre?

men ja, annars är det bra. jag är frisk igen. jag minns att jag tänkte på det, för några veckor sen när jag var som sjukast, att det kommer dröja evigheter tills jag mår bra igen och när jag väl gör det kommer jag inte ens märka det. tillfrisknandet sker gradvis och när man väl är där har man glömt bort hur jobbigt allt var.

fast det har jag inte. jag minns. och jag njuter så osannoligt mycket av att kunna röra på mig obehindrat igen. inga bråkande hälsenor, inga influensor, inget som hindrar mig. det har varit en härlig vecka efter en härlig helg; i helgen var jag ju iväg på yogaläger, i måndags yogade jag på mitt vanliga gym, i tisdags simmade jag 1 km, i onsdags och torsdags sprang jag i skogen och i torsdags var jag även på ett tvåtimmars yogapass i min favoritlärares egna studio, igår jobbade jag bara och samma kommer hända imorrn men idag har jag sprungit. och det fina är att jag inte känner mig överansträngd på nåt sätt, bara väldigt lycklig. och frisk.

men jag funderar en del på detta med att inte döma. det är nåt jag tillämpar på mig själv så mycket jag bara kan, försöker låta mig vara utan att dela upp i bra eller dåligt, bara lyssna inåt och ta till mig <i>vad</i> som sägs istället för att hänga upp mig på om det är rätt eller fel, bra eller dåligt. man behöver inte veta det, åtminstone inte innan man hört sakframställan så att säga.

och jag försöker göra samma sak med andra, lyssna på vad de säger istället för att hänga upp mig på att de gör på ett annat sätt än jag, försöker förstå dem efter deras måttstock istället för att döma dem efter min.

ibland är det svårare än annars.

och jag undrar om det verkligen är önskvärt, jämt? ja, jag tror världen blir bättre om vi lyckas vara mildare mot varann, men de där som bara verkar leva för att trycka till och ställa sig till doms över andra, ska man inte sätta hårt mot hårt då?

jag vet inte.

men jag håller med håkan.

"vid protesfabrikens stängsel
la du din hand på min axel
och sa att livet var något enkelt
men jag kunde inte hålla med dig"

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»