Väntat på det här

16 apr 2012 13:47
Här sitter jag framför datorn mitt på dagen. Det hör inte till vanligheterna, jag brukar försöka hålla den avstängd tills jag känner mig lite klar med mina egna grejer och redo att ta del av alla andra och deras häftigare liv. Men ja. Jag skulle bara starta spotify, och sen skulle jag bara kolla en grej, och sen var jag iväg lite och sen skulle jag bara och... ja.

Jag har beställt nya böcker, lite om det som jag förhoppningsvis ska plugga till hösten, lite om yoga, lite romaner. Pocketböcker är ändå grymt, de svenska kostar bara runt 40 spänn. Man kan köpa hur många som helst ju.

(Japp, då ska jag bara se till att jag har tid att läsa dem också.)

Jag har jobbat fyra dagar i sträck och känner mig slut som människa. En tilltagande känsla av att jag får ta mig i kragen och sätta igång med att göra nåt vettigt idag, annars kommer jag verkligen vilja dö imorrn när jag måste till jobbet igen.

Annars... känner jag mig ganska slut som människa. Ointressant och ointresserad (nej, inte ointresserad, men kanske ofokuserad). Jag försöker ta tag i att höra av mig till folk jag inte sett på för länge, med blandade resultat. Försöker ta tag i att planera lite framåt. Inget flyter ju precis på alldeles av sig självt just nu, men det rör ändå på sig. Det känns väldigt skönt.

Jag har gallrat mycket i mina sociala aktiviteter under vintern. Det har varit välbehövligt, någonstans måste jag ta tiden om jag vill hinna fokusera. Det arbetet känns som att det börjar bära frukt, men i skörden märks också de där beska karten som jag försökt ignorera genom att ösa på med sockervänner.

Det känns ensamt. Det känns som att ingen bryr sig om mig. Det känns som att ingen vill vara med mig, som att jag är en ö som dränks i ett böljande hav av lyckliga människor som alla förstår och förstås av varann. Jag är rädd för den här känslan. Jag har flytt den hela mitt liv, den får mig att känna mig svag, livsoduglig.

Här går det i två.

1. Jag vet att det inte är sant.

2. Jag vet att jag behöver känna det.

1.1. Jag har D. Han är som en klipphäll att bygga mitt fyrtorn på, han är som måsarna som kretsar kring dess topp och förmedlar bud från främmande horisonter. Som det ska vara.

1.2. Jag har andra vänner också, inte bara D. Folk som jag inte pratat med på länge men som låter glada när jag hör av mig, folk som jag umgås med relativt ofta och som verkar gilla det. Halvbekanta som berättar förtroligheter, som det är okej att lära känna i extremt maklig takt t.ex. över Wordfeud-chatten och helt utan att det behöver leda nånstans.

1.3. Allt handlar inte om mig. Det är inte för att de inte tycker om mig som folk böljar omkring mig och njuter av varandra, det är för att de även tycker om varann.

2.1. Jag har slutat fly. Det är hela syftet med att dra ner på det sociala fluffet. Jag vill landa i det här, jag vill stirra rädslan i vitögat, jag vill veta vad som döljer sig.

Jag vill finna en ro.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»