Samlar kraft, odlar riktning

13 jun 2012 14:15
Jag låter allt möjligt komma emellan och rubba mitt fokus.

När jag städade tvättstugan för en stund sen tänkte jag på ett inlägg jag skulle vilja skriva, en aspekt av min uppväxt som jag ville utforska och knyta ihop med hur jag strävar efter ett självvalt liv i dessa dagar.

Innan jag gick till tvättstugan tänkte jag att jag skulle skynda mig så jag hinner åka och handla innan det är dags att hämta tvätten, men sen började min hjärna spinna loss och det kändes intressantare.

Så jag kom in, hällde upp en mugg kaffe, knäppte på datorn... och fastnade i bloggrundan. Och nu är de där tankarna som höll på att mogna till nåt sammanhängande spridda för vinden, uppblandade med trädgårdsgrillning och slottsteater och stolsstrumpor och bilsemestrar och alla, alla röster som slår emot den som trålar planlöst på nätet.

Det är ingen fara. De kommer tillbaka. Jag är mest intresserad av att lära mig hur det här fungerar, att utforska sötman som de egna idéerna bär med sig och beskan som uppstår när man låter dem rinna ut i sanden. Av att försöka förstå varför jag så ofta trots detta låter idéerna dränkas i skval.

Jag jobbade igår. Jag är ju inne i en period när jag jobbar extremt lite, jag tror jag nämnde det förut, det är som en pre-semester-semester. Jag jobbar väldigt lite, och förutom att det gör mig lite ekonomiskt nervös så är det skönt, så skönt.

Och igår när jag jobbade hamnade jag i något slags... flöde. Jag fördjupade mig i strömmen av människor, i den monotona handgripligheten, kämpade inte emot utan lät det bara vara. Mot slutet av dagen var jag ändå trött, lite grinig, lite stressad, men på det hela taget var det trots allt en dag på jobbet som jag inte skulle benämna som direkt plågsam.

Det var länge sen.

Men det ger mig ett litet uns av hopp om att min plan för att försörja mig medan jag pluggar i några år kanske inte är ytterligt vansinnig trots allt. Jag tror ju att jag ska klara det, det är därför jag bestämt mig för att försöka, men jag har också ställt in mig på att det kommer vara tokjobbigt. I det sammanhanget känns det skönt att få en liten antydan om att just jobbiten av planen kanske inte blir så mördande eländig som jag trott. Kanske behöver inte varannan helg gå i plågornas tecken, och kanske behöver inte jobbet dränera mig så att jag kraschar studierna.

Det hör till vanligheterna att jag upptäcker att jag klarar av mer än jag tror. Upptäcker att det som inom mig är en lägstanivå i själva verket i omvärldens ögon eller i praktiken visar sig vara en fullt godtagbar prestation.

Jag lägger ribban lågt, det gör jag. Och samtidigt samlar jag mig och försöker bearbeta de egenskaper och beteenden som jag har anledning att tro kommer lägga krokben för mig. Nånstans tror jag att jag behöver de här ansträngningarna för att ta mig över ribban där jag satt den, men att när jag väl får ihop det så seglar jag över med gott om luft emellan. Det är som att alternativen är att krascha eller flyga, men förutsättningarna för att flyga bara finns om mina ansträngningar syftar till att på sin höjd skutta lite.

Såhär har det iallafall varit.

För att ta ett konkret exempel:

Jag pluggade aldrig när jag var liten. Jag fick nåt ryck ibland och tänkte att jag skulle skärpa mig, men det höll aldrig i sig särskilt länge för att jag helt enkelt inte behövde. Det gick bra ändå. Med "gå bra" menar jag att jag fick hyfsade betyg och klarade mina prov och kurser, inte nödvändigtvis att jag lärde mig massor som jag har nytta av än till denna dag (och är det nåt jag skulle vilja säga en yngre Anne så är det att det är fan ta mig värt att lära sig, tankevärlden blir större då och roligare).

När jag skulle börja på universitetet var jag livrädd. Fullkomligt övertygad om att mina slackerfasoner aldrig i livet skulle räcka till, inställd på att få jobba arslet av mig för att stå mig i konkurrensen med alla genier jag skulle klumpas ihop med. Jag kanske inte behöver påpeka att jag inte kommer från särskilt studievana omständigheter? Jag hade helt enkelt en väldig respekt för vad universitetsstudier innebar, och jag betedde mig därefter. De första terminerna pluggade jag som ett litet djur (iallafall med mina mått mätt), och det syns på mina betyg från då.

Jag upptäckte rätt snart att de här personerna som jag delade salar med dock inte enbart var genier, utan lika ofta fullständiga nötter. Och sen fick min mamma cancer, och jag trodde inte det hade med mig att göra vilket nog gjorde att det tog ännu hårdare. I samma veva tappade jag tron på vad jag höll på med och på min egen förmåga, och samtidigt som jag såg såväl genier som nötter galant klara av sådant som jag var övertygad om att jag inte mäktade med kändes alla försök bara mer och mer meningslösa.

Och ja, sen följde fler svåra år än jag har lust att tänka på, tvivel och meningslöshet och hopplöshet, runtharvande på meningslösa kurser tills studiemedlen var förbrukade och meningslösa jobb därefter.

Men jag är större nu. Med mer perspektiv på saker och ting. Och det jag kommer ihåg från den där första terminen på universitetet, Engelska A, är hur roligt det kändes medan jag höll mig intresserad och aktiv. Vilken respekt jag hade för studierna, och att det hjälpte mig att hålla igång med att plugga dag ut och dag in. Det är den respekten jag försöker odla i mig igen. Den här gången handlar den inte om att jag är rädd för att inte stå mig bland alla genier, den handlar om att jag vill lära mig så mycket som möjligt, och att jag vill se om det fortfarande går att lära den här hjärnan att proppa in fakta på ett strukturerat sätt.

Jag förbereder mig för att göra mitt bästa, helt enkelt, för att vara mitt bästa. Det här knyter också an till var jag kommer ifrån, till aspekter av min uppväxt, till att leva ett självvalt liv. Till det där inlägget jag hade tänkt att skriva, och en dag kanske gör.

Jag kommer nog att återkomma till de här sakerna under sommaren, oavsett.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»