Inte rasist, men...

5 sep 2013 13:39
Faktiskt. Jag är lite utav en rasist. Jag försöker att inte vara det, men jag märker ju att jag blir räddare/stelare om jag möter en ung, mörk man på gatan mitt i natten än om det vore en ung, blek man. Lite tror jag att det har med tidigare erfarenheter att göra - för de gånger jag blir pratad med och rörd vid av män vars uppmärksamhet jag inte vill ha, har deras hud oftast haft mörkare pigment än min egen (och det här, hobbyteoretiserar jag, kan ha med kulturella skillnader i skönhetsideal att göra. I svenska ögon kanske jag bara är tjock, men längre söder och sydöst ut kanske jag har tilltalande kurvor [och alltid när jag kommer så här långt undrar jag hur jätterasistiskt ett sådant resonemang är i egen rätt]).

Men. Här går mitt samvete lite itu också, för dessa män som traditionellt har trakasserat mig på stan, hallå, de kommer kanske från en mer kontaktsökande kultur. Hallå! Det var väl kanske inte menat som hotfullt eller respektlöst att lämna kvar handen på mitt lår, även om jag tre gånger bad honom att ta bort den. Hallå? Det kanske bara är stela svenskar som har problem med personligt utrymme och sfärer med järnmurar.

Lyckas jag förklara vad jag menar? Jag är rädd för att dessa mörkhyade män jag möter ska börja prata med mig. Om de börjar prata med mig, är jag rädd för att de ska röra vid mig. För att jag känner mig hotad. För att jag inte vill luras att säga något jag egentligen inte vill, eller gå med på något jag egentligen inte vill, bara för att det är enormt svårt att säga nej när någon ber en om något, framför allt när de gör det sent om kvällen och man har uppfostrats att frukta natten och allt som gömmer sig i den. Jag är inte nödvändigtvis rädd för att de ska råna mig, slå ner mig, eller våldta mig, men eventuellt kan min reptilhjärna göra de kopplingarna utan att jag ber den.

Samvetet säger: Var förstående, var öppen och välkomnande. Svara på frågor. Var trevlig.
Kroppen säger: Jag vill inte prata. Jag vill inte att man rör vid mig. (Smått orelaterat: En tiggare la sin hand på min arm häromdagen. Jag blir fortfarande illa till mods när jag tänker på det - inte för att hon var "smutsig" eller så, utanför att jag inte gillar när folk rör vid mig. Jag kramar fan inte ens mina vänner för att jag inte gillar kroppskontakt!)

Vilket ansvar är störst: Mitt antirasistiska eller mitt feministiska? I just de här situationerna känner jag att ett av dem måste väga tyngre, och i mitt hjärta är det ofrånkomligen det feministiska.

Det är inte mitt ansvar att behaga någon med min uppmärksamhet bara för att de ber om den. Jag har ingen som helst skyldighet att förlåta i förväg och utgå från att alla män jag möter bara är schysta killar. (Som de säger: Alla har förstående för att hundbitna/hundrädda personer inte litar på okända hundar, men en kvinna med dåliga erfarenheter i bagaget som inte litar på män är paranoid och taskig som drar alla över en kam.)

Samtidigt är det ju mitt förbannade ansvar att inte vara en jävla rasist.

För grejen är jag nog inte är en rasist annars. Det tror och hoppas jag i alla fall. På dagen, när det är ljust ute, är jag nog åtminstone okej när jag pratar med kompisar, grannar, och människor som möter mig i sin arbetsmiljö. Jag känner mig obekväm när folk på facebook klagar på "folk som inte lär sig svenska", som om det vore det enklaste i världen. Men det är just de här tillfälliga mötena i mörkret som jag inte kan sluta tänka på...

En hisnande majoritet av dem är så galet händelselösa att de borde lära mig att slappna av, men det är svårt. Alla neutrala, mörkhyade män jag möter, som bara går förbi mig som alla jag inte stelnar kring, de sorteras inte in i mitt känslominne på det sätt som de dåliga erfarenheterna jag har gjordes. Så faktum kvarstår: Jag är rädd för mörkhyade män. Jag måste vara rasist.




* * *

Och om ni nu har kommit så här långt, vill jag bara be om ursäkt för hur jag svamlar. Det är inte meningen att vara osammanhängande, det bara blir så av rena farten.

Och jag inser att min Självklara Vithet som synliggörs av det här ord-inlägget, inte är helt annorlunda från den Självklara Manligheten som störde mig när jag skrev om Sommar-pratarna. Jag är medveten om privilegierna.

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»