Som en tjuv om natten, del 1.

7 maj 2012 14:38
Svårt att hitta orden att beskriva vad som hänt. Efter jag skrev förra inlägget hade jag tänkt att berätta om vad som hände när vi sågs i fredags. Nått som jag hade tänkt skulle bli ett fint avslut på det vi delat. Nått som skulle kunna bli ett ljust minne att tänka tillbaka på om och när han skulle dyka upp i mina tankar framöver när han inte längre finns i min värld. Det blev inte riktigt så. Allt förändrades igår, men jag får börja från början.

Förra veckan bestämde vi oss för att inte höras av mer. Tog inte lång stund så hörde han av sig i alla fall. Mitt hjärta fylldes upp av glädje så det nästan hoppade runt i bröstet och det kändes som solen lyste lite varmare och fåglarna spelade lite vackrare när jag hörde hans röst. Han saknade mig. Tänkte på mig. Kände sig inte glädje i den situationen han befann sig i, en kväll med vin och tillhörande brasa för att fira in våren tillsammans med vänner. Men jag fattades honom. Vi bestämde att ses.

På torsdagen ringde han och vi fick en konstig känsla oss emellan. Han var rädd för att träffa mig igen. Hans liv hängde på en skör tråd sa han och han var rädd för att inte klara av att återvända hem efter att ha sett mig igen. Tonen ändrades mellan oss. Lite kall, lite spänd och främmande för oss båda som annars varit så nära varandra känslomässigt. Svårt att ha viktiga diskussioner via telefon, så efter några timmars betänketid kom vi fram till att vi skulle ses i alla fall.

På fredagmorgon skickade han ett sms och skrev att han kände sig nervös över att träffa mig. Jag var det med.
När vi väl sågs vid hans båt så var första mötet glatt och fyllt av pussar och kramar. Vi drack lite vin och båten låg och guppade mjukt vid hamnen. Då kände jag hur avvaktande han var. Som om han hade en mur uppe mot mig. -Jag måste hålla mig lite på min kant, kan inte släppa in dig helt för då går jag sönder, sa han. Då kände jag hur min första sten las på plats, min första sten till min egen mur. Sakta la jag dit en till, och ännu en.

Vi åkte till hans vänner och skulle grilla. Dom var väldigt trevliga och ifrågasatte inte vem jag var i relation till honom. Vi åt val. Grillad val är inget jag rekommenderar någon att äta. Jag tog en liten tugga, för att prova men sen blev det kycklig för hela slanten. Låt valar simma i haven, på tallriken gör dom ingen glad.

Några av vännerna hade inte träffat honom på länge. Vad gör du nu förtiden? Tog väl hela 5 minuter innan hans framtid kom upp. Den som inte ska delas med mig, utan med hans fru och familj långt långt bort ifrån deras nuvarande liv och mig. Alla tyckte det var spännande såklart. Jag la till några extra stenar på muren, fast dom såg ingen. Tog ett par klunkar vin och sen ett par stenar till. Muren växte lite till hela tiden, men utåt var jag lika glad som vanligt. Inuti var blev det kallt trots värmen kring bordet.

Efter en stund skulle vi på en konsert, hans vän skulle spela på en liten mysig krog. Vi gick dit och jag sa inte så mkt på vägen. Vi började springa ikapp en spårvagn men lyckades inte, skrattade gott och jag tänkte att allt kanske skulle bli bra. Men vid detta laget byggde muren sig nästan självt. Han kändes långt borta, jag insåg att detta var ett misstag. Han var bara delvis hos mig, och då kunde han lika gärna inte var hos mig alls. Konserten var jättebra, under andra omständigheter hade jag hoppat upp och dansat runt av dom underbara rytmerna och texterna. Jag satt still. Han såg på mig. Hans blick blev undrande. Han tog min hand. Jag släpade snabbt fram några stenar till. Hela mitt hjärta ville vara där, där i skenet av dom levande ljuset. Hela jag ville vara levande. Men jag kände mig mer avstängd än på länge.

Han ville gå därifrån, prata. Vi gick. Han ville veta vad som hänt, vad jag kände. Jag kände mig arg, besviken, sårad. Varför åka och träffa någon som inte är helt där? Någon som har en mur så hög kring sig så muren i Kina hade känt sig liten och obetydlig i jämförelse. Är det den känslan som ska vara kvar? Vad gör du här, frågade jag? Åk hem till din fru istället, du är ju ändå inte här! Han sa att han aldrig varit närmre mig, men att jag inte förstod att han måste försöka att få ihop hans familj. Att han måste känna att han har försökt för att han är skyldig dom det. Han behöver ha ett skydd emot mig, för jag har redan tagit allt för stor del av hans hjärta. Vad bra sa jag, att du skyddar dig. Men vem skyddar mig då?

Vi gick tillbaka till hans vänner, och efter en stund sa vi hejdå. Vi åkte tillbaka till båten. Jag kan inte ens förklara mina känslor. Alla mina förhoppningar om det slut vi skulle ha, kändes så långt borta. Så naiva. Finns det lyckliga slut i olycklig kärlek. Förmodligen inte.
Vi pratade länge. Upprört, sorgset, uppgivet. Inte ens skenet ifrån de levande ljuset kunde göra det ledsna vackert. Efter flera långa timmar började vi prata om lite andra saker. Han frågade om jag ville stanna. Hela jag var mörbultad och slut. Jag stannade.

Vi la oss, båten som bara var upplyst av levande ljus låg och guppade i vågorna. Jag låg på hans arm. Han såg på mig och det kändes som om vi var där igen. Vi älskade. Länge och passionerat. Jag älskar hur han får mig att känna mig. Säker, underbar, som Afrodite kärlekens gudinna och jag fylls av en längtan och kraft som känns magisk.

Jag somnade på hans arm, vaggad till sömns i en båt när dagen ljusnade och avskedet närmade sig med stormsteg. Just då bara blundade jag för det och somnade in. Jag minns att jag tänkte att det var som att somna i himlen. Varm, trygg och lycklig.

Jag vaknade med hans armar runt mig. Hans ögon mötte mina och vi log. Åt ur samma skål till frukost, vaniljyoghurt, müsli, med färska blåbär och hallon. Sen älskade vi igen.
Vi hade svårt att slita oss, eller var det bara jag som hade svårt att slita mig? Just nu vet jag inte. Kanske var det så.

Hur som helst så åkte jag hem. Efter mkt gråt och kyssar.
Pratade med en vän i telefon, somnade till bakom ratten och vaknade till precis som jag höll på att köra in i vajerräcket. Hjärtat höll på att stanna av skräck. Stannade bilen och sov 1 ½ timme bara någon mil ifrån mitt hem. Jag var helt slut. Spenderad.

Sen gick det snabbt från värre till värst. Och dom känslorna som redan var så jobbiga är bara tusenfalt värre nu. Inser hur långt detta ord blivit. Låter allt som hände igår bli ett eget ord.

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»