Som en tjuv om natten, del 2.

7 maj 2012 15:17
Hade jag kunnat transportera mig själv i tid och rum så hade jag velat ändra vad som hände igår. Tyvärr går ju inte det. Vaknade tidigt och skulle iväg till jobbet, kommer fram och har lite tid över och får för mig att kolla vår mail. Den som jag och han delar. Den som vi bara vet om och där vi skrivit till varandra om allt vi känner. Jag ville läsa det han skrivit, se våra bilder och vara mitt i det för några minuter innan dagen drog igång. Vår mail är en hotmail adress. Min telefon hoppar lydigt in på hotmail och än har jag inte förstått vad som hänt. Jag väljer mappen bilder och trycker på bilden som visar vårt glitter. Solnedgången vi delade när vi reste bort för ungefär en månad sedan. Jag vrider på mobilen så det blir större. Njuter av den lite och trycker sedan tillbaka. Jag vill se fler av våra bilder. Plötsligt ser jag ord jag inte känner igen. Meningar som inte är mina, och jag hajjar till. Vad är detta? Hur kom det in på vår mail? Sen förstår jag.

Jag förstår att det är inte vår mail jag är inne på. Det är hans mail. Det är hans mail till henne, till sin fru, jag ser. Och då förstår jag. Vi loggade in på hans mail när vi var på resan, och efter det har jag inte jag varit inne på hotmail, så min mobil har lydigt sparat inloggningen och nu släppt in mig för att se nått som skär i mig. Som gör sönder mig. Jag känner hur hela kroppen blir orkeslös, som om den inte ska lyda mig mer.
Det känns som jag hamnar i nått tillstånd av slowmotion, och det är då jag ser det. Mina ord, mina formuleringar, saker som jag sagt till honom om hur jag vill att ett liv i kärlek ska vara. Hur jag skulle vilja att vi hade det. Men nu ifrån honom, till henne! HAN HAR TAGIT MINA ORD OCH GETT DOM TILL HENNE!! HAN HAR TAGIT MINA BILDER IFRÅN VÅR RESA, OCH GETT DOM TILL HENNE! För att dom ska glittra i hennes hjärna. Jag kan knappt andas.

Jag känner mig matt, jag ser hur klockan rör sig och jag vet att snart, alldeles för snart måste jag ta mig ur bilen, få benen att bära och dyka upp på jobbet som om inget har hänt. Jag klarar det inte. Jag ringer min vän, som känner honom, hans om jag fört bakom ljuset i allt detta, hans om inte vet något om och som jag ljugit för. Han hör direkt att nått är fel, ordentligt fel. Jag viskar. Min röst bär inte. Min kropp bär inte. Mitt hjärta bär inte.

Jag viskar att jag vet inte vad jag ska göra, men jag måste göra nått för snart måste jag lämna bilen. Jag ber om förlåtelse och då kommer tårarna. Jag klarar inte av att viska längre. Hans röst är mjuk. Han säger att jag kan säga allt, att han inte vill att jag ska må dåligt och vad det än är så kan jag tala om det.
Jag ber om förlåtelse flera gånger till, han förstår såklart inte varför. Vad har jag gjort? Jag talar om det. Att jag ljugit, att jag haft kontakt med hans gifta vän bakom ryggen på honom, att jag varit på resa med honom, att jag är så hemskt ledsen för att jag varit så dum. Han säger att han förstår, och att jag inte behöver säga förlåt mer.

Jag säger att jag inte klarar av att gå in på jobbet och låtsas. Han säger att det kan jag. Du kan göra detta på rutin, bit ihop nu och gå in och var bäst. Han vet att jag kan det säger han.
Jag lägger på, torkar tårarna och kliver ur bilen. Benen skakar och jag sträcker på mig. Går in på jobbet och möter människor med ett leende, dom är glada att se mig. Dom har ingen aning.
Dom har ingen aning om att hela min kropp känns som om den ska sprängas och mitt hjärta blöder. Han har gett henne mina ord, mina bilder, mina minnen.

Fortsättning följer..

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»