Jag släpper mina ögonblick till rymden, del 2.

15 maj 2012 10:48
Han och jag. På en plats där tiden stannat. Levande ljus, en sprakande brasa. Ingen mottagning på mobilen, inget som stör. Vi lägger ut filtar framför brasan. Pratar, skrattar, han kysser mig. Åh, hur han kysser mig. Hela jag blir mjuk och pirrig.
Vi springer ut och tänder i bastun. Snö letar sig in i min sko. Jag är så varm i hjärtat att känslan av snön bara gör allt lite mer levande. Vi tänder ljus i bastun, hjälps åt att få elden att ta sig innan vi springer in igen. Vi är som tonåringar.

Vi dricker vin på filtarna framför brasan i väntan på att bastun ska bli varm. Det är som tiden står still. Jag hade kunnat stanna där för evigt. Hela natten är som förtrollad. Bara vi två, våra hjärtan, våra kroppar. I bastun älskar vi. Pratar och älskar igen. Vi glänser som guld i skenet av de levande ljusen. Vi springer ut i snön och tar upp snö i händerna som vi sen drar över varandras ansikten och kroppar. Våra kroppar ångar och stjärnorna är som miljontals diamanter på himlen.

Det andra ögonblicket är när han kommer till mig. Hemma. Han har jobbat. Vi längtar. Jag hör hans bil. Jag stannar i sovrummet, som bara är upplyst av levande ljus. Jag hör hans steg i trappen. Han öppnar dörren. Mitt hjärta lyfter. Där är han. Första minuten liksom flyter. Detta ögonblick är nog det mest magiska jag någonsin upplevt med en man. Allt är som i en dröm. Men det är ingen dröm. Han är hos mig. Han tar mitt ansikte i sina händer, kysser mig, kryper ner hos mig och hans värme strålar mot mig, in i mig. Jag är lycklig. Lycklig och varm och inget i hela världen fattas mig. Jag är hel.

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»