Hämnden är ljuv, om man kan..

13 jul 2012 16:46
En känsla som väldigt sällan river mitt hjärta är hämndlystnad. Jag liksom många andra har ju blivit sårad och sviken ett antal gånger men jag brukar inte lyckas med att bli arg och vilja ge tillbaka. Jag säger "inte lyckas med" för att jag tror att allt skulle vara lättare då. Lättare om man kunde hitta ilska och bli arg, bli så arg att man vill slåss och ge igen. Börja hata den som sårat en. Den som orsakat lidande, tårar, smärta, sömnlöshet, ont i magen och aptitlöshet. Men jag hittar inte dit.

Jag har fått reda på flera saker senaste dagarna. Jösses, han har verkligen spelat mig som en fiol. Jag har uppfört mig som en känslig Stradivarius, mina toner har blött av känslor som jag gett till honom, känslor som jag trodde skulle spela någon roll. Mina ord har fått honom att må bättre, så mkt bättre så han nu plötsligt ska bli en helt ny man. En ny man som ska få det perfekta förhållandet med sin fru, som han bedragit, som har bedragit honom. Jag har visat honom hur kärlek kan vara, hur nära man kan vara och nu har han bestämt sig för att vara just allt det där med frun.

En del av detta uppvaknande från hans sida, den del som gjort att han nu är en ny man, är att han har haft en väldigt tuff barndom. Som fosterbarn i en tämligen kärlekslös familj har gett honom ett bekräftelsebehov som är eller snarare har varit i alla fall, väldigt stort. Detta har han fått fyllt genom div one night stands. Frun har vetat om en del av vad han gjort, men inte allt. Långt ifrån allt. Hon har ju också varit otrogen och tydligen inte haft några stora problem med det.

När jag träffade honom så förstod jag ganska snart att nått gjorde att han inte mådde bra. Vår gemensamma vän lyfte lite på locket och jag förstod lite av vad det handlade om. Jag tog upp det med honom och sakta men säkert kröp sanningen fram. Vi talade mkt om det. Jag förstod att detta var något han levt med i många år och att detta skulle inte sluta av sig självt. Jag sa till honom att jag trodde att han behövde reda ut detta från botten. Att jag inte tror att man mår bra av att hålla sånt hemligt.

Summan är i alla fall att han tog mitt råd och har börjat ta proffshjälp på området och även talat om det för frun. Han mår betydligt mkt bättre, vilket jag på ett sätt är glad över. Men samtidigt som han nu börjar sitt "nya ärliga liv" med frun.. Så är ju jag fortfarande en väl förborgad hemlighet och när han nu anser att "dom äntligen har en chans att bli lyckliga" så drar han. Och jag vet inte vad jag ska känna.

Varför har inte dom lyckats på 14 år att komma fram till detta? Varför tog det min inblandning för att få honom på "rätt" spår? Om hon älskar honom, borde inte hon ha undrat över varför han inte mår bra, och velat komma till botten med det? Kommer dom bli lyckliga nu? Kommer detta verkligen bli en nystart för dom och alla lögner som varit en del av deras liv försvinna och den lilla lögnen som är jag, den lilla 10 månaders lögnen inte spela någon som helst roll för han, för dom, utan bara kunna skyfflas ner under jorden och vara lika betydelselös som jag känner mig?

Han säger att han för alltid kommer att stå i tacksamhetsskuld till mig. Att jag gett honom den bästa gåvan någon någonsin har gjort. Att jag har visat honom hur kärlek kan vara, och vad han vill ha i sitt liv. Enda lilla problemet är att han vill ha det med henne. Jag visade vad han vill ha med henne..

Jag önskar att jag kunde ha ett hårdare hjärta. Ett hjärta som kan hata. Som kan bli arg, och bestämma sig för att aldrig, aldrig, aldrig mer någonsin svara när hans namn dyker upp i telefonen. Som kan bestämma sig för att inte ge honom en sekund till av min tid, mina tankar, mitt hjärta.

Hur kommer jag dit? Någon som vet?

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»