En stjärna föll..

24 aug 2012 13:57
Ska man vara skrockfull? Jag vet inte, men om inte detta är ett tecken då vet inte jag. Jag höll på med sysslorna hemma, och när jag skulle fylla på en säck med pellets så fastnar jag mellan säcken och fodertunnan. Jag känner hur nått fastnat och instinktivt rycker jag åt mig armen. Jag tittar på mitt armband och det trycker till i hjärtat. Jag snurrar på det för att hitta stjärnan som symboliserar Polstjärnan. Vår stjärna, den vi sagt alltid ska påminna oss om vad vi delat. Den är borta. Jag snurrar några varv till, som för att vara säker men jag vet det.
Jag stänger av fodermataren och ser ner bland den ljusa pelletsen. Det glimmar till. Jag ser den. Under gallret som är för finmaskigt för att min arm ska få plats. Försöker nå den, på samma sätt som jag försökt nå fram till honom men inte lyckats.

Jag ser mig omkring och ser en liten järnpinne med ett litet plad på längst ner, som används till rengöring av röret. Jag tar den och krånglar den ner genom det finmaskiga nätet, pelletsen rör sig och jag håller andan och känner bara hur den inte får, inte får försvinna ner i skruven. Jag försöker igen och får upp den, mina fingrar når den och den är i min hand igen. I tryggt förvar. Den lilla stenen i mitten glänser lite och jag ser att det förmodligen inte kommer att gå att laga spännet.

Inom mig undrar jag om det var ett tecken. Eller slump. Ett tecken på att jag ska släppa det, eller ett tecken på att han nu helt släppt mig både i handling och tanke. Eller ett tecken på att nått hänt honom. Och att han är borta rent fysiskt.
En stjärna föll och som vanligt vill man önska. Även när det är försent och den har slocknat.

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»