Det kom ett mail och det kom ett brev..

28 aug 2012 19:02
Mot mitt bättre vetande så lät jag killen från förra helgen komma och äta middag med mig i fredags, vi kan kalla honom T. Jag har talat om för honom att jag känner mig osäker, men han säger att han ändå vill träffa mig och att han vill få en chans att övertyga mig. Så trots att jag hade lördagen planerad och han har långt att åka bara för en kväll så kom han hit. Jag hade lagat mat, tänt ljus och vi åt och drack vin i mitt kök. Vi letade upp den ena låten efter den andra på Spotify, dansade runt lite och vips så hade klockan blivit jättemycket.

Lite här och där under kvällen mindes jag när jag dansade runt hemma med J och hur mycket jag skrattade då. Hur vi fnissade och hånglade och hur bra vi tyckte att vi var på att dansa ihop. Jag skrattade inte lika mycket nu. Vi är inte lika bra på att dansa heller men jag tänker att det kanske kommer. Om jag kan ge det tid. Om jag kan få in i mitt hjärta att jag måste hitta någon annan som jag vill dansa med, som jag vill skratta med.

T sov över. Vi hånglade lite men jag kan inte göra mer än så. Det var absolut inga problem för honom. Han sa att allt han vill är att få vara med mig. Vi pratade om min känsla av tveksamhet, att jag har saker inom mig som kommer ta tid att läka, och jag förklarade hur jag kände. Han sa att han förstod. Han höll om mig när jag somnade, det var mysigt, det var länge sedan jag kände värme från någon annan. Men jag ville inte att han skulle sluta av mig kläderna, då hade jag smällt av. Men det var mysigt att känna hur någon var nära, var varm och att någon var där. Någon, fy vad kass jag är. Skriva någon är som att säga att vem som helst skulle kunnat ta hans plats. Så är det inte. Men jag vet inte om han någonsin kommer kunna ta J´s plats. Men han vill få chansen att försöka.

Precis innan jag somnade mindes jag sista gången J kom in i mitt sovrum, hur allt kändes som en dröm och hur jag aldrig varit med om ett ögonblick som känts så hisnande fyllt av kärlek tidigare. Nu låg jag där med en annan mans arm runt mig, och J är långt borta i ett helt annat liv förmodligen utan en tanke på mig och vad jag gör. Jag måste lägga honom bakom mig!

Nästa dag åkte vi in till grannstaden. Fikade med mina vänner, gick längs vattnet och satt i solen en stund. Han höll min hand och vi hade det riktigt mysigt. Mitt på torget sa jag nått som han tyckte var kul och han drog mig intill sig, kysste mig och sa att "du är helt underbar, vet du det?". Nej, jag vet inte att jag är underbar. Hade jag varit så underbar som både han och J säger/sagt så hade väl rimligtvis inte jag blivit bortvald?

När vi fikar säger han att han aldrig sett ögon som är så levande och lyckliga som mina. Att hela jag bara lyser och att han aldrig får nog av att se mig le, att han skulle bara kunna sitta och lyssna på mig när jag babblar om allt och ingenting.
Och jag hör vad han säger, blir glad över att han säger det men samtidigt är det ju exakt vad J sa och det är helt enkelt för nära, för ont fortfarande för att jag ska kunna ta det till mig. Hur kan jag se lycklig ut? Mitt hjärta är ju paj, trasigt och ont. Om jag ser lycklig ut, hur ser då alla andra människor ut? Hemska tanke. Om mina ögon ser lyckliga ut, då måste ju alla andras ögon vara döda.

Han åker hem, för jag hade ju planer för lördagskvällen som inte gick att ändra. Det känns ledsamt när han åker. Varför? För att han är trevlig? För att jag behöver närhet av någon eller för att jag vill ha närhet av han? Jag vet inte. När jag gör mig i ordning kollar jag min och J´s mail. Det står en 1 framför inkorgen. Det har kommit ett mail. Jag läser det.

"Hej Mini, jag vet inte om du kikar här någongång.. Jag vill mest bara veta att du är ok..? Tänker ofta på dig/oss med blandade känslor.. både glädje och ledsamhet. Undrar hur du har det i ditt lilla hus osv. Kanske du hittat någon som du kan ta långa promenader med i höst, någon som du sitter med framför brasan..? Jag hoppas du mår gott min vän, du får gärna skriva ett ord om du vill. Kramar J."

Jag läste det flera gånger. Jag svarade inte. Vad ska jag säga? Varför skriver han?

Det jag hade planerat för lördagskvällen blev ironiskt nog inget med, och när T ringde och jag sa det så vände han och kom tillbaka. Jag tyckte det var lite galet att han skulle åka så långt bara för en kväll till men samtidigt kändes det mysigt. Vi umgicks med mina vänner som alla tycker han är en superkille.
Han sov över ännu en natt och var fortfarande lika nöjd med det faktum att jag inte vill ha sex, utan bara gosa lite.

Igår morse ringde min kompis. J hade lagt ut 30 bilder på FB ifrån första veckan på nya orten. Massor av bilder på familjen i olika situationer och oj vad rart allt såg ut. Underbart! Varför, VARFÖR skriver han då till mig? Jag blev ännu gladare att jag inte svarat. Och för en stund flög elaka, elaka tankar genom mig att jag har lust att tala om precis allt han haft för sig för hans fru! Varför ska han få spela ett sånt dubbelspel och komma undan? Särskilt eftersom han själv ringde till sin frus älskares sambo och talade om sanningen när hela den soppan uppdagades, varför ska man då inte ge honom samma mynt tillbaka? Men jag vill inte en sån människa, en människa som ger igen och förstör, men ibland slår mig tanken och jag vill bara ge igen. Ge honom allt djävulskap han givit mig som en stor fet fin present på posten! Usch, är jag helt galen som känner såna känslor? Eller är det normalt? Jag vet då inte.

Idag kom det ett brev på posten. I det låg ett litet rött hjärta och på det stod det "Tack sötnos för en underbar helg. Puss! /T"
Det finns gulliga killar. Jag hoppas bara att jag kan öppna mig nog för att vilja ha en av dom..

Mini

281 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»