Helia
På väg
7 jul 2012 12:30En sak jag saknar är spontaniteten. När vi kunde vakna en helgmorgon och bestämma oss för att göra en utflykt, eller ett projekt, eller bjuda över folk, eller vadsomhelst. Nu måste allt planeras i förväg och förberedas, men ändå faller planerna för att det blir för stressigt eller för att energin fattas.
Vi kan inte ens åka bort längre. Det spelar ingen roll hur gärna han skulle vilja åka, så fort avresan närmar sig blir det överväldigande panik. Men om han ändå lyckas ta sig iväg så blir det hyfsat okej när vi väl är där, det är bara för jävla jobbigt för alla inblandade på vägen dit.
Som över midsommar, till exempel. Planerat långt i förväg, allting förberett, men fem timmar innan vi skulle åka blev det tvärstopp. Efter att han hade bestämt sig för att följa med trots allt var han tvungen att sitta inåtvänd hela tågresan – så där så att jag inte ens får prata med honom, och gud förbjude att jag frågar om han vill ha halva min macka.
Vi har inte hälsat på hans familj på snart två år. De bor i ett annat land och om vi har sådana problem att åka till min familj är det ingenting jämför med internationella resor.
(Jag saknar att resa.)
Dagarna innan vi har planerat att göra något, eller planerat att få besök ens, går jag runt med en liten klump i magen och spända käkar. Jag vet hur det kommer att gå, jag vet att krisen kommer. Hur mycket jag än försöker underlätta och fixa saker i förväg (städa, packa, köpa biljetter, se till att det finns mat att äta) så går det inte att undvika.
Jag åker fortfarande bort ensam ibland. Till familjen när han bangar, till ett par vänner i andra städer och sover över en natt eller två. Och det är skönt att få komma bort, att inte ha Situationen konstant närvarande i tankar och det undermedvetna. Men allt som oftast kommer det ett samtal när han berättar hur dåligt han mår, hur allt är skit, och hur himla ledsen han är.
Jag hatar de samtalen. Oftast lyckas han pricka in dem så att jag inte kan gå undan och ta dem, utan får försöka låta normal och typ glad inför min vän. Jag försöker att inte gråta, men de här samtalen är bland det värsta jag vet. Jag får dåligt samvete för att jag har åkt bort och vet samtidigt att jag inte kan göra något, om jag inte skulle åka hem igen, men då sviker jag istället vännen.
Sedan går det ofta över för honom. Jag har svårt att hantera humörsvängningarna, svårt att förstå dem, och jag fungerar helt annorlunda. Blir jag ledsen, eller nedstämd, eller arg för all del, så sitter det i länge, länge. Men när han ringer mig så är han längst ner i hålet, har grävt och grävt och grävt. Så pratar han med mig, fixar något att äta, tar en cigarett på balkongen, andas och slappnar av – och då släpper det värsta.
Men jag kan inte släppa det.
