semla

Barnlös Mamma Söker

19 feb 2015 12:52
Nuförtiden, i min familj, är jag den enda som lever ensam sedan typ föralltid. Det är även jag som är den enda som tröstat varje annan familjemedlem (inkl föräldrar och generationen innan den, undantaget mitt syskons sambo) vid något tillfälle under de senaste femton åren, men aldrig blivit tröstad själv - eftersom jag inte ens låtit någon ana att jag kanske eventuellt skulle behöva det.
Ingen i min familj, och ingen annan heller - utom på nätet, lite.

Det är jag som är den enda som håller mig lugn när det inträffar div små och stora katastrofer överallt. Ringer polisen när en närstående är försvunnen sedan dygn tillbaka, rusar fram och drar isär hundar som bråkar, ringer veterinären efteråt för konsultation när alla bara sitter skakade och stirrar rakt fram (alt ältar), kollar upp oåtkomliga mailkonton, får luren när någons älskade talar om att ta livet av sig, bråkar med lurendrejeriföretag som inte följer konsumentlagen, skickar dagliga uppmuntringbrev till folk på sjukhus, etc, etc.

Mitt utrymme för att vara liten finns inte. Jag har ingen sådan plats. Det har gjort mig stark som få men även väldigt, väldigt
trött
stängd
ensam

och rädd.