Obekant, välbekant

14 feb 2009 17:13
Vi träffas efter jobbet, sent fredag kväll. Kanske inte de piggaste och socialaste versionerna av oss själva, men fullt tillräckliga. Häller i oss vin och minttu och chokokaffe, äter härlig hallonpaj och knaprar chips, kollar på filmer vi sett en miljon gånger förr.

Slocknar en efter en, som små stjärnor utspridda i lägenheten.

Vaknar en efter en med blinkningar och rosslanden och konstiga ljud i allmänhet, segar omkring, dricker kaffe, äter en eller annan ostmacka, blinkar lite förstrött mot varandra men byter inte många ord. Läser en stund, degar framför tv:n i soffan som fortfarande är bäddad, delar filt och utbrister i spontana fnissanfall då något särskilt dråpligt försiggår i rutan.

Att vi utbrister i fniss över samma sak samtidigt utan att behöva förklara oss närmre gör att fnisset aldrig vill ta slut; det är både ett roat fniss och ett av *lycka*. Jag delar nåt med dig som jag inte har med någon annan.

När du somnar i soffan, vänd ifrån mig, och det enda jag ser av dig är en utsträckt arm tittar jag upp från min bok i långa stunder. Betraktar armen, fingrarnas vilande krökning, den smala tummen. Jag känner den där handen och den armen så väl, samtidigt som så mycket av dig så självklart är mig okänt och främmande.

Så är vi för varandra, alla; nära, och främmande. Okända, och så välbekanta att man ibland bara fastnar i häpnad över att så mycket tid kan gå, och vanor rotas så djupt, trots att det aldrig sker annat än ögonblick för ögonblick.

Din arm gör mig lycklig. Det där sättet vi har att fördriva tid utan att någonsin behöva *göra* något tillsammans, det driver mig från vettet av rastlöshet ibland men det är en gåva jag aldrig, aldrig vill vara utan. På något sätt finns allt det här inkapslat i tummens skönhet och skörhet; all den där tiden, som vi ägnat åt just ingenting annat än att... umgås. Just du och just jag.

Jag fingrar runt det jag vill ha sagt men jag har svårt att nå kärnan. Men min vana trogen så häpnar jag över saker som jag blir lite generad över att behöva inse på ett så dramatiskt och himlastormande sätt: de enklaste av enkla saker, som att umgänget med gamla vänner ger en djup känsla av välbefinnande. Att den kärlek man har för sina vänner är ett stort nät som fångar de märkligaste företeelser; fnissanfall, cyniska kommentarer, tumform och ett särskilt slags förstånd. Till exempel.

Att säga att du är som en syster för mig låter så... familjärt. Så drypande av emotionalitet, sentimentalt, lite lätt patetiskt.

Men såhär menar jag:

Jag har tre systrar i min familj, och med varje syster har jag en relation som inte alls har något att göra med hur den till någon av de andra ser ut. Systerskap är inte en garant för närhet eller ömhet eller själarnas djupa förening. Det är inte att vara lika och dela allt eller ens alltid att ha något alls att säga varandra.

Men lika lite som jag kan tänka mig att (medvetet!) svika eller lämna eller överge någon av mina systrar kan jag tänka mig att göra det mot dig. Det här är mitt liv, och du är i det. Ibland med flera års mellanrum, ibland flera gånger i veckan, men du finns här.

Det är ingen garanti för att jag alltid kommer göra rätt mot dig, eller att du alltid kommer vara nöjd med hur jag är mot dig. Det är bara känslan av att vi på något sätt är barn av samma nånting. Inte ande, just, och inte kött och blod, och inte fader eller moder. Men nånting.

* * *

Jag ska iväg på middag jättesnart, så nu måste jag rusa iväg in i duschen. Tack för alla kommentarer på senaste, och förlåt att jag inte svarat! Det kommer, en av dessa dagar.

Nu, piffdags.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»