Spretigt om just nu

4 apr 2009 17:51
Jag är drabbad av matthet. Förkylningen som jag gjort mitt bästa för att ignorera den senaste tiden sa pang och blommade ut i öroninflammation under natten till torsdagen, jag vaknade vid fyrarycket på torsdag morgon (efter att dagen innan gjort en heldag på jobbet med feberblank blick och sen dessutom pressat iväg mig till Kelly´s för ett par öl och lite ståhej) med värkande lock för örat. Långsamt långsamt blev jag varse att det där inte riktigt släppte trots diverse försök, och vid sextiden var jag klarvaken och fasansfullt medveten om att 1. jag hade öroninflammation, 2. det var tänkt att jag skulle sätta mig på ett flyg till norrland ett par timmar senare.

Nå, jag gjorde en tidig morgontur till axessakuten, fick en hästkur penicillin & världens bästa nässprej, åkte hem, packade väskan och åkte till flyget.

Första sträckan trodde jag att jag skulle dö av smärtan i örat när planet vände neråt efter halva vägen till Stockholm, men sen tryckte jag i mig piller och grejer och andra biten gick mycket bättre. Jag har fortfarande lock i båda öronen, men det ger sig.

Det som skrämmer mig mest är att jag lyckats hamna här, och helt för egen maskin dessutom. Att det inte ens på allvar föll mig in att sjukskriva mig från jobbet när jag blev förkyld; visst ville jag gå hem några gånger, men hon som brukar ta mig i nackskinnet och skicka hem mig när jag ska vara tuff jobbar inte hos oss längre och hennes ersättare är duktig på att ge mig den där extra knuffen jag behöver för att driva på mig själv ännu hårdare. Lite sådär, om inte min arbetsledare tycker att jag mår tillräckligt dåligt för att gå hem, då är det nog bara pjosk, då mår jag nog inte så dåligt som jag tror.

Att jag är så beroende av yttre bekräftelse för att ta mina egna signaler på allvar.

Jag är dum i huvudet.

Och tänk att jag hade kunnat tillbringa tiden jag suttit och svajat på jobbet yr av feber och med till förbrändhetens rand uttorkade läppar någon helt annan stans; i en säng med en annan som också är förkyld, i ett par dagar i sträck, med svettiga armar och ben i en trasslig röra av täcken och kuddar och jordens gosigaste katt.

Tänk att jag har så svårt att se de där möjligheterna innan det är försent, innan jag sprungit förbi dem som en huvudlös höna på jakt efter nåt meningslöst korn av duktighet.

Och det där återkommer gång på gång; drömmen om att bara få tillbringa ett par dagar med vackra händer, säng, pizza och katt. Och fniss och vackra ögon och... allt det där som hör till. De där sakerna som jag aldrig fått utlopp för tidigare, som jag inte var helt på det klara med att jag hade bottled up inside, men som bubblar ut och som han, jag vet inte, förstår? Från sitt håll? Eller åtminstone kan hantera? Kanske till och med gillar?

På vissa sätt så enkelt. Så självklart. Jag trivs i hans armar, han trivs under mina händer. I can tell, I´m not stupid.

And yet.

Så hiskeligt svårt.

Exakt hur mycket trivs han? Lika mycket som jag, eller (gudförbjude) mindre? Mer än med någon annan? Trivs han med någon annan också? Hur många? Is this exclusive, helt enkelt, och kan jag deala om det inte är det? Vad är det *jag* känner egentligen, jag som ständigt upprepar mitt mantra "jagvillintevaraihop" när jag pratar om honom med någon?

Är det needyness, eller kärlek, eller vad?

Jag vill Prata, fast nej, jag vill låta det utvecklas som det vill, fast nej jag klarar inte av att ha det odefinierat för jag blir så osäker, fast jag vill inte ha några definitioner för jag är inte redo för dem, men är det verkligen ok att jag ringer? Han brukar be mig ringa men varför ringer aldrig han? Fast jag vet ju, på sätt och vis, men räcker det som förklaring? Och han ser på mig och ler och han ser liksom lite fåraktigt smält ut i hela ansiktet... men när vi pratar vänder han sig bort efter en stund, samtalet är smärtsamt haltande för vi är varandra så nära (jag vet hur hans öron smakar och hans händer har varit över hela mig, more or less) men vi har inget ramverk för att förstå varandra. Å andra sidan vänder han sig bort med en uttryckt önskan om att se mig igen lite senare. Som jag, å tredje sidan, inte vågar tro på, och viftar bort.

Och det är precis i den glipan mellan närhet och oändlig distans som osäkerheterna får fotfäste, växer sig till stora bakteriehärdar och trycker, skaver mot närheten likväl som mot distansen. Och det enda som hjälper är att prata, att skapa nån slags normalitet att förhålla osäkerhetshärdarna till, men okunskapen är så massiv så jag vet inte var jag ska börja. Och tankarna låser sig fast vid det där som jag vet att han inte har svar på, av den enkla anledningen att jag inte har svar på motsvarande frågor: för att det inte fungerar så att svaren finns just nu. "Vad håller vi på med?" "Vem är jag för dig?" "Kan jag lita på dig?" "Finns du där om jag faller?"

* * *

Jag vet inte hur man utmanar den här rädslan. Jag vet hur man utmanar rädslan för att gå till tandläkaren; man ringer och bokar tid och sen går man dit.

Men rädslan för att inte vara önskad? Rädslan för att tränga sig på? Finns det verkligen inget annat sätt än... att kasta sig över folk?

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»