Once Known as Home

7 apr 2009 20:46
Jag är inte helt bekväm med mig själv just nu.

Är som sagt på rymmen i norrland, och kurerar mig från min förkylning/öron- & bihåleinflammation medelst kopiösa mängder sömn, en hel del finskt godis och en och annan solig promenad på isen. Och lite häng med systern och diverse släktingar.

Så långt allt förhållandevis väl.

Men det tar sån tid att bli frisk. Och jag är grinig, och osocial, och det är först de senaste dagarna jag ens orkar läsa i någon större utsträckning men jag har inte pallat att bänka mig framför tv:n, så mest har jag suttit framför datorn och glott och så har jag telefontrakasserat mina vänner.

Visst är det trevligt att vara här. Fantastiskt vackert att ta en sväng på isen, där det vita knarriga sträcker ut sig åt alla håll och friheten är fullständig och man kan gå vart man vill... Och det är såklart trevligt att träffa människorna, jag ser dem ju praktiskt taget aldrig.

Men.

Det är så otroligt tydligt att det inte är här jag bor. Det var länge sedan jag hade mitt liv i de här trakterna, länge sen jag gick mellan de slitna husen och drömde om framtida erövringar. Städerna jag vuxit upp i har blivit stumma, de *säger* mig inget längre.

Jag gjorde ett stopp på det lokala biblioteket häromdagen, och gick ner till barn- och ungdomsavdelningen och hälsade på barndomsvännerna som fortfarande står där, uppradade i mer eller mindre exakt samma hyllor som för tjugo år sedan, med häpnadsväckande få nytillskott. Jag skäms lite för att det kommer i närheten av att vara mitt käraste återseende under hela visiten.

Visst har det här varit mitt hem. Jag har fortfarande rottrådar som binder mig, till biblioteket, till älven, till huset där jag tillbringat så mycket tid. Men jag vet inte om det är årstiden eller något oåterkalleligt i mig som gör att jag inte känner mig hemma, knappt känner att jag står ut tiden som är kvar i detta sysslolösa.

Jag begriper ju inte ens vad det är jag längtar hem till så förtvivlat; mitt liv, och våren, javisst, men vad är det jag gör därhemma som är så våldsamt mycket mer livat än att vara här? Jag är ju jag oavsett...

Och jag har en krypande känsla av att det är där skon klämmer. Att jag därhemma skapat mig flyktvägar från mig själv som jag inte har bruk av här uppe.

Är det verkligen så illa ställt i själen min?

* * *

Men nej. Det är förkylningströttma; jag kan inte komma ihåg att jag någonsin dragits med en såhär seglivad förkylning. That´s what´s bringing me down.

Idag är jag dessutom bonusgnällig av sömnbrist. Efter att ha lagt in tolvtimmarsnätter sen jag kom hit slog det plötsligt över igår och jag lyckades inte somna förrän framåt ettsnåret, och redan vid halv fyra eller så var det färdigt och jag fick gå upp.

Och jag ska å det bestämdaste avhålla mig från att kommentera känslolivsfrågor när jag är på det här humöret, för fy tusan vad svartsynt man kan vara utan att ens försöka nämnvärt.

Men. Det är några få dagar kvar, och jag ska försöka sova ordentligt inatt så jag kan rycka upp mig och vara trevlig de sista dagarna. Och sen får jag åka hem, till mitt hem som jag älskar, min stad som jag trivs i, mina vänner som jag tycker om, och den där våren som vi hade där och som jag tyckte att det var en bra idé att åka ifrån.

Och nu vet jag det här. Att jag oåterkalleligen inte alls hör hemma här.

Och att jag kanske ska satsa på att hälsa på sommartid i framtiden, för då finns det gräs att klippa och ved att hugga och en älv att bada i och the fun never stops.

Och så kanske inte dra på mig inflammationer till höger och vänster innan jag kommer.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»