Ur jordens hjärta drivet

17 apr 2009 00:30
Jag står i det ljumma vårnattsmörkret utanför domkyrkan och håller det spröda livet i min darrande hand. Det har varit en lång dag, och jag är på väg hem, men på något sätt bär det emot att bara sätta sig på en spårvagn... så jag och vännen promenerar, bara till Järntorget, bara till nästa hållplats, bara till Brunnsparken, bara via några intressanta omvägar.

Ett stort träd som skummar av blommor utanför domkyrkan drar oss till sig, och när vi närmar oss sveps vi in i ett doftmoln, en berusande löftesrik doft av vår och möjligheter som står från blommorna. Och jag håller i en kvist av trädet, håller de mjuka blommorna i min hand och pratar lite med dem, på samma sätt som jag tidigt i morse mjukt tog i en katt och pratade med den innan jag smög iväg.

Det har varit en dag av gråt. En dag på marginalerna av tillvaron. Igår var det onsdag, och utgång, och jag råkade bli fullständigt redlös och bli hemtagen av någon som tycker om mig och bryr sig om mig men som i övrigt bara inte vet; någon som ger mig vatten och stoppar om mig. Någon som, när jag vaknar framåt småtimmarna, ligger med armen under mig och håller om mig trots att han egentligen inte ens kan sova åt det hållet.

Jag smet, tidigt. Jag var tvungen, jag hade tid hos tandläkaren klockan nio, men frågan är om det inte hade varit bäst att göra det oavsett.

Jag tror att jag behöver lite tid för mig själv.

Lite tid att smälta detta att han inte vet. Jag menar, jag vet inte heller. Det finns en massa saker som jag inte vet. Men jag vet att jag är kär och det är man inte om man inte vet.

Så jag ska försöka landa i mitt eget liv igen. Träffa mina vänner och städa min lägenhet och allmänt bara vara.

Sortera mina känslor och tänka mina tankar och släppa taget lite.

Och jag vet att jag har en förmåga att vara dramatisk. Jag vet att jag är känslig idag, att jag levt rövare med hjärnkemin, jag känner ju mig själv. Så förmodligen kommer det kännas bättre snart.

Imorgon, till exempel, kommer jag garanterat inte sitta på åhléns café med tårarna strömmande nedför ansiktet medan jag sammanfattar de senaste dagarna för min vän. Förhoppningsvis ska jag inte gråta alls. Kanske har jag uppnått såpass jämvikt att jag kan se att jag väljer det här själv.

Jag kastar ut hjärtat mitt på flygturer; alltsomoftast kraschlandar det och jag får springa efter och torka blodsplatter och tejpa ihop det igen så gott det går, men ibland så landar det mjukt hos någon som pussar på det och håller av det, eller räcker tillbaka det. Men oavsett slutresultat så är det värt det; jag gör det för att det är värt det. För att medan hjärtat flyger genom luften finns alla möjligheter kvar. För att det är så vackert med hjärtan som flyger.

Så jag ska komma ihåg det där. Att det vackra jag upplever där med hjärtat i luften, det skulle jag inte vara med om med en försiktigare hållning. Att det är en del av mig att vara frikostig med mitt hjärta, att vara öppen och kärleksfull. Jag är en upptäcktsresande på mitt sätt; jag må vara liten och rädd, men jag är inte feg.

Medan jag håller i den blommande kvisten där på en sidogata vid domkyrkan, och samtidigt tänker på den spröda kattkroppen från morgonen, och den vackra pojken som sov så djupt, slår det mig att mäktigt är det späda livet mer än järn. Och jag gör vad jag kan för att möta livets makter vapenlös.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»