Trasselsjäl

19 apr 2009 20:49
Jag och vännen som bor hos mig just nu har precis ätit middag, sojakorv stroganoff, och sitter och väntar på att kaffet ska puttra klart. Snart ska vi iväg in till stan och på konsert. Det är fina grejer, det är det.

Och dagen idag har jag tillbringat med min syster, vi har brunchat och shoppat och tramsat och mest bara umgåtts och det är en fin syster jag har.

Vännen jag har här mellanlandar på väg från utbytesevigheter i utriket och till föräldrahemmet, hon har bott här i några veckor och ser till att det är diskat och fint och att jag har sällskap på kvällarna. Jag säger att om hon inte vet vad hon ska ta sig före är hon välkommen att stanna och vara min lilla hemmafru, men karriärmöjligheterna är tydligen inte helt i linje med vad hon tänkt sig.

Och när jag vaknar med pressande ångest på min lediga dag är det hon som ser till att jag tar mig runt någorlunda. Hon hjälper mig att reda ut lägenhetsstöket, håller mig sällskap i tvättstugan, plockar upp mina katastrofalt tappade matlagningstrådar och går med mig på en sån där ångestpromenad som brukar kunna fortsätta i all evinnerlighet.

Nånstans mitt på Älvsborgsbron runt midnatt kan jag äntligen börja skratta. Fortfarande trycker det i bröstet så att jag kommer på mig själv med att gå omkring och sucka dramatiskt, men jag kan skratta. Och tramsa.

Jag vet att jag är lyckligt lottad bland mina vänner. Jag har sällan såna här ångestattacker som bara håller på och håller på, större delen av tiden är jag glad eller åtminstone snar till skratt och med lätt för att se det roliga i det som sker. Jag klarar av att jobba, nästan heltid, även om jobbet är meningslöst, jag tar mig runt, städar trots allt ibland och har inga problem med att se till att jag har mat och rena kläder.

Och visst finns det anledningar till att jag brakar igenom just nu. Jobbets enorma enformighet. Känslan av att all energi går åt till att hålla systemet rullande, att det inte finns nåt över för att driva saker framåt och åstadkomma förändringar eller framsteg. Pojken som är så fin och så främmande. Att det snart är sommar och semester, och att semestern är så kort och måste bli så perfekt för att man ska orka med resten av året. Att för varje sak man uträttar så står där sjutton nya möjligheter och att man aldrig blir färdig och aldrig vet vilket som är det rätta valet. Livets nyckfullhet och förgänglighet, kort sagt.

* * *

Jag hade ångest av det där andnödsinducerande slaget redan i fredags, men jag lyckades hantera det hyfsat genom att försöka fokusera på jobbet trots tristessen. Det är lustigt hur det är just när man har nedsatt koncentrationsförmåga som det är lättast att fokusera på det där evigt monotona; när jag har feber, eller som i fredags en rejäl omgång ångest, är de gånger jag klarar av att vara helt uppmärksam på mitt arbete.

Så det funkade.

På kvällen hade jag en dejt hemma hos en vän som skulle visa mig Mary Poppins, och för att komma dit var jag tvungen att byta spårvagn på Hans hållplats. Lite olustig till mods blev jag ju av det, men viftade bort mitt obehag med ett herregud, skärp dig, vad ska hända? Ska han dyka upp på sin hållplats *precis* de där minutrarna som jag står där? Nä, just det. Skärpning.

Så jag gick av spårvagnen och ställde mig för att vänta på nästa, med Morrissey som sällskap ("you have never been in love/ until you´ve seen the stars/ reflect in the reservoirs" -- äkta Morrissey-rim), och det var åtta minuter tills vagnen skulle gå och jag kände mig lite skakig men försökte skärpa mig.

Och så såg jag Honom komma gående lite planöst mot hållplatsen på andra sidan. Och hela den här planen med att inte tänka på honom och inte träffa honom på ett tag smulades sönder runt omkring mig, trots att vi inte gjorde mer än att vinka till varandra och gapa ett par fraser över spårvagnsspåren.

Efter det var ångesten ett faktum. Hur kan man annat än få ångest över att livet är så slumpmässigt? Över att de där bräckliga murarna man byggt upp i sin hjärna rivs ner som pappersväggar av en ihärdig vindpust som kastar fel saker rätt in i vekaste livet, ömmaste punkten.

Och han har tappat sin telefon så jag har inget vettigt sätt att höra av mig på, och jag har ingen aning om när vi ses eller hörs igen.

God jul.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»