Grå efterslängar

25 jul 2009 23:43
Jag blir gärna besatt av låtar. Oftast är det en specifik låt med en specifik artist, det senaste exemplet är nog "Tvivel" i en version jag hittade på youtube med Lars Winnerbäck och Lisa Ekdahl; den kunde jag lyssna på tjugotals gånger om dagen i flera veckor, om inte månader.

Just nu är det dock en låt i många varianter; jag har snöat in på "Men bara om min älskade väntar", eller "Tomorrow Is a Long Time" som den heter i Bob Dylans originalversion. Bäst gillar jag nog Thåströms version, jag tror att Rod Stewarts kommer tvåa, haha. Fast Elvis version är fin också, och Sandy Dennys.

Har jag sagt att jag verkligen verkligen gillar Spotify?

Det är lustigt med den här låten, förresten. Jag kände inte till den alls förrän jag hörde Thåströms version, vet inte om han körde den på konserten i Lisebergshallen i våras eller om jag hörde den första gången via Spotify när jag grävde fram den senaste skivan där... Jag tyckte iallafall om den, men hade ingen aning om att det var en cover.

Sen hände det sig att jag vaknade med en främmande karl i sängen (tekniskt sett i bäddsoffan, min säng är 80 cm bred så det blir inte så himla mycket nattgäster i den). Och jag var inte just lycklig över det, och vi hade väl inte just mycket gemensamt. Han ville sova, jag var vaken rastlös och med en lättare släng av ångest. Jag ville att han skulle gå.

Jag läste tidningen, prassligt, i sängen. Drog igång datorn och pysslade lite. Funderade på att dra igång Spotify, men kunde inte riktigt med trots allt... eller så var det att jag inte riktigt visste vad jag ville höra.

Jag hade Imperiets "Jag är en idiot" på repeat i hjärnan, minns jag, och mest av allt ville jag lyssna på den... men sådant kan så lätt missförstås, och jag var faktiskt inte ute efter att vara en fullständig bitch, jag mådde bara lite dåligt.

Han tog det med jämnmod. Vi småpratade litegrann, jag minns inte hur det kom sig (men jag tror att det hade att göra med att han ville fortsätta sova), men han muttrade nånting om "om idag inte var en ändlös landsväg...", och när jag tittade frågande på honom började han prata om "Men bara om min älskade väntar", med Nationalteatern, och jag blev mycket nyfiken och ansåg att jag nu hade en fullgod ursäkt att dra igång Spotify.

Så vi lyssnade på Nationateatern, och sen var jag tvungen att förevisa Thåströms version, och så lyssnade vi på hela nya skivan och en massa gammalt bös och pratade Thåström, och han hade sett Thåström på Röda Sten för mångamånga år sen och jag berättade att jag såg honom senast för några veckor sen.

Sen skickade jag iväg honom.

Men jag ångrar inget.

* * *

Jag mår fortfarande... bra. Det är konstigt, eller, jag känner mig konstig. Tillfreds med mig själv, men samtidigt lite sådär skinnkrypig. Särskilt när det är meningen att jag ska typ, prata om mig själv? Eller, tycka att jag är intressant kanske snarare. I de där situationerna när man pratar privat med någon man inte känner så väl, avlägsna kollegor eller stammisar eller vad som helst.

Jag mår bra och känner mig dödstråkig, helt enkelt. Men inte så jag lider så värst mycket av det, mer än just när jag träffar på någon jag gärna skulle lära känna lite mer (söta stammisar, I´m thinking of you) och känner mig ungefär lika spirituell som en trähäst.

Jag kanske har en introvert period. God knows it´s been a long time coming. Och det är skönt. Gå och puttra i egen ro, jobba på utan att bekymra sig så mycket.

På nåt sätt har jag en massa energi över också. Eller, en massa är väl att ta i, men jag har så sakteliga börjat röja upp här hemma.

Idag promenerade jag hem från jobbet, lagade middag och städade sovrummet.

Det är stort för att vara jag.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»