Inte vad jag tänkte skriva om

13 aug 2009 12:27
Det känns som att min skrivtarm har gått sönder. Jag skyller på min företagsamhet på festfronten. Visst, litteraturhistorien är proppad med alkoholiserade genier, men min talang är nog inte av det slaget att den överlever ett alkoholbad. Istället för att slipas, löses den upp. I bludder.

I´m no Papa Hemingway.

Det finns en grej jag har velat skriva om ett tag, och jag satt och tittade på mina knän med frukostkaffet i näven och funderade på om idag är dagen då den texten kanske vill bli skriven. Men jag vet inte.

Motstånd. Av det inre slaget.

Det är kulturkalas iallafall, jag har varit på två konserter där jag stått långt bak & knappt sett nåt, men det var trevligt iallafall. En liten vink till sig själv om att man lever, trots allt.

Veronica Maggio såg jag i tisdags, hon var bättre live än på skiva. Lite tuff, lite dansig, lite distraherande i genomskinligt vitt linne & enorm svart behå (industrial strength bra, som Dolly Parton skulle ha uttryckt det). Ingen risk för övergupp iallafall.

Och nu känns det som att jag bara skriver om VMs behå, men det var för att jag skulle få med Dolly Parton och därmed glänsa med mina popkulturreferenser.

Igårkväll såg jag Markus Krunegård. Han var ännu mer distraherande, han hade ingen behå alls! Omg. Hott. Och jag vet inte om det var för att jag trots allt såg mer av honom, men han var betydligt mer livad på scen. Massa massa energi, och faktiskt seriöst underhållande mellansnack.

Det är så konstig stämning på såna där gratiskonserter bara. Folk är liksom inte alls investerade på samma sätt som en vanlig konsert, mycket mindre sång och dans och vift, men likväl ska de stå där och bara vara.

Jag sjöng och dansade och viftade iallafall. Jag är nöjd.

Eventuellt att man ska stå lite längre fram? Får prova det nästa gång.

Men samtidigt som jag står där på de här konserterna som jag trots allt sett fram emot ganska länge (hela sommaren!) så är halva jag någon annan stans. Varje kärlekssång skickar mig i spinn, kickar igång trötta associationer i huvudet, vi kommer inte längre än till hallen ikväll, hallå är du där, hallå finns det nånting kvar, och på nåt sätt har jag kommit förbi de sista bitarna av växtlighet med dig och nu är det bara öken kvar. Öken, öken, öken, utan hopp och utan chans till oaser.

Och jag behöver bara bita ihop och sätta den ena foten framför den andra och så kommer jag komma ut på andra sidan. Större delen av tiden är det dessutom en fascinerande vandring, bara man tittar efter så har även öknen en del intressant att bjuda på.

Det är bara ibland, när kärlekssånger sköljer över mig och väcker minnet av ångande mossig grönska någonstans långt bak i huvudet, som handen sträcker sig efter telefonen och börjar knappa in ditt nummer innan jag kommer på mig själv. Och då får jag stå väldigt väldigt stilla och låta mig fyllas av eländeskänslan ut i minsta skrymsle för att den så småningom ska ebba ut och lämna mig ifred igen.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»