Dit näsan pekar

28 sep 2009 20:13
Jag skriver och skriver men ändå känns det som att backloggen av saker jag vill få ur mig aldrig riktigt krymper. Idag igen känns det som att det kryllar av tankar under huden just och just inom räckhåll; tankar som bråkar och larmar eller bara nafsar lite förstrött i medvetandets utkanter och vill mig saker.

Som, folk. Människor. De där som man har omkring sig.

Hur lustigt det är att man kan gå omkring och ha väldigt höga tankar om någon och vara lite hemligt imponerad av dem och tänka att den där personen skulle aldrig kolla två gånger åt mitt håll för den spelar i en helt annan liga... och så plötsligt få ett mail från personen i fråga som i princip säger allt det där som man själv tänkt, fast tvärt om. Jag vet inte om det finns mycket som är bättre än det på egoboostfronten.

Eller att man så lätt får för sig att alla andra har full koll på läget hela tiden, medan man själv famlar fram i ett halvdunkel och ständigt måste lära sig nya sätt att deala med saker på.

En annan sak jag har tänkt på under dagen (och som dyker upp i framkanten av medvetandet då och då i största allmänhet) är hur beroende jag är av lukter. Doften av kaffe på morgonen, svenska äpplen på hösten, rena lakan, de olika dofter som olika vänner sprider omkring sig. Doften av regn eller björkar eller kaprifol, solvarma stenar, stekt lök, en nyöppnad burk krossade tomater.

Så när jag väl hamnar intill en naken mansperson och de där mest uppenbara aktiviteterna är avklarade så kan det vara så att jag mest ligger och luktar på honom. Sniffar lite i armhålorna, på bröstet, bakom öronen, klappar i håret och luktar på nacken.

Jag vill liksom skratta lite när jag skriver det här, för jag vet inte om jag har tänkt på det i så konkreta termer förut. Och det känns lite lustigt att tänka på, såhär utanför sitt sammanhang liksom.

Men det mest fantastiska är att alla luktar så olika. Armarna, till exempel, han luktar katt i nacken.

Sen händer det ibland att det känns jobbigt att känna någons doft. Att doften inte riktigt passar i näsan? Inte att de luktar illa, utan bara att det inte är en doft man vill ha så nära inpå sig trots allt. Så var det lite med han som lärde mig lyssna på olika versioner av "Bara om min älskade väntar".

Lite sådär är det med andedräkt också. Om jag faktiskt vill ha någons luft i ansiktet så tycker jag egentligen aldrig att den luktar illa. Oavsett bakfylla, vitlökighet, rökandedräkt eller vad som helst. Det är nästan så att jag börjar se det där som en indikator på om jag verkligen borde ha fysiskt samröre med någon; gillar jag hans andedräkt? Gör jag inte det så brukar det vara för att det inte riktigt stämmer i mina känslor.

Jaaa-a. Vad ska man säga.

88:an luktade gott. Smakade gott. Det gör mig så glad. Jag menar, det är ganska stort varje gång man träffar nån som man kan känna att man delar något med? Även om det är ett litet något och man kanske aldrig ses igen.

Eller ses men ingenting fungerar.

Eller även om man inte vet ifall det där man delade fanns någon annan stans än inuti en själv.

Men nu tror jag att jag ska gå och lägga mig. Halsen gör ont på insidan igen, ögonen är grusiga och trötta, magen är mätt på knäckemackor med ägg och kaviar och skvalpar av chai med mjölk.

Jag ska ta det lugnt ett tag nu, har jag tänkt. Jag har varit lite distraherad den senaste tiden, men nu känns det som att jag kanske har återställt balansen lite och kan ägna mig åt vardagliga saker igen.

Jag tycker om att leva. Särskilt när det finns saker att lukta på. Och en backlog av saker att skriva om när man känner sig pratig men det egentligen inte hänt nåt spännande. Och trevliga människor som överraskar en med vänskapsyttringar.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»