Hela dagen lång

29 sep 2009 23:13
Jaha. Sjuk då, tydligen. Det är lite sadistiskt att få en sån där efterlängtad hemma-utan-nåt-särskilt-planerat-dag, och så är man alldeles för under isen för att orka göra nånting alls åt kaoset som brett ut sig medan man var upptagen med att springa benen av sig.

Inget känns roligt. Jag läste halva Kometen kommer, och den är så fin, men den håller mig inte kvar idag. Jag surfar planlöst på nätet, men när jag snubblar över någon som faktiskt skrivit något orkar jag inte riktigt läsa.

Jag kikade in på Neil Gaimans blogg, och konstaterade nåt som stört mig ett tag utan att jag kunnat sätta fingret på det; jag tycker inte om hans röst. Jag tycker om hur han skriver och hans litterära röst, jag tycker om hur han tänker och hans humor, men de gånger jag hört inspelningar där han läser upp det han skrivit vill jag faktiskt bara stänga av.

Annars är jag mest hungrig hela tiden, trots att ingen mat egentligen känns aptitlig.

Och så känner jag mig pratsjuk, trots att jag uppenbarligen inte har mycket vettigt att säga.

Jag vill ha choklad, men jag orkar inte gå och köpa.

Kanske bara borde gå och lägga mig.

* * *

Jaha. Nu har jag läst andra halvan av kometen kommer och ätit müsli. Sova? Diska? Sova?

* * *

Nu har jag sovit. Det var skönt & jag mår faktiskt bättre nu tror jag, men jag är fortfarande groteskt uttråkad. Och hungrig. Jättehungrig. Men har inte riktigt energi nog att laga mat.

Jag svälter nog ihjäl nu.

* * *

Nu har jag ätit massvis med surskorpor och toppat det med turkisk yoghurt med frysta blåbär, valnötter och honung. Nu är jag inte hungrig!

Frågan är vad jag ska göra nu. Använde precis min sista sked, så diska vore ett hett tips faktiskt. En dusch vore inte heller helt fel. Hmm hmm.

Jag vill att min vän ska ringa nu så jag får prata lite!

* * *

Nu har jag pratat i telefon, det kändes inte bättre för det. Dessutom har jag läst Trollkarlens hatt, det var trevligt men det känns inte bättre för det heller.

Jag är seg i hela kroppen men samtidigt rastlös.

I huvudet snurrar tankar om långa nakna ynglingar med svarta hårsvall i blåa soffor. Eller, en. En lång naken yngling.

Jag ångrar mig. Jag tar tillbaka det. Visst är jag obönhörligen skyddad från att drabbas av någon annans känslomässiga strul såhär, men det är inte så värst jag att göra bruk av någon och sen bara dra. Det här gör faktiskt också ont, hur befängt det än kan låta.

Det gör ont att minnas brottstycken av en underhållande konversation, ett blygt men mest häpet och roat leende under lugg, hur trött han var när han tvingade sig upp ur sängen för att säga hejdå, hur det första han gjorde när han vaknade var att kyssa mig och kurra förnöjt när jag trasslade med fingrarna i hans lockar. Och veta att det ska faktiskt till en väldig slump för att vi ska ses igen.

Jag tycker om folk. När ska jag lära mig det? Fast nånstans är jag ju fullt på det klara med det, jag tror det där var något slags försök att skydda mig från folk som ändå aldrig hör av sig igen.

Så dumt.

Åh.

Fast. Han frågade ju inte efter mitt nummer, och gav inte mig sitt. Han ville säkert inget mer. Säkert. Must be. Och då spelar det ju ingen större roll vad jag gör eller inte gör. Såklart. Yup. Aha. Så är det.

Om jag tänker så tillräckligt många gånger kanske jag tror på det, så kanske det blir relevant nånstans? Så kanske det slutar spela roll att han precis vaknat och var förvirrad, så kanske jag inte behöver väga in att han kom och höll om mig när jag skulle gå, fångade in mig bakifrån och stödde hakan mot min hjässa innan jag vände mig om och snusade på hans bröst en stund och sen lösgjorde mig?

Shit. Jag vet inte hur man gör sånthär. Jag vet verkligen inte.

Jag menar, det funkar när det är random karlar som visserligen är söta och trevliga men som inte begriper stort mycket av vad jag säger. Då kan man höras på facebook eller låta bli, då spelar det ingen roll om man har nåt nummer att ringa.

This was different.

Men! Det var det nog bara i min hjärna. Han har säkert glömt bort alltihop, minns ingen tramsig kvinna som skrattade åt allting och fnös honom i öronen.

Det är säkert bäst såhär. Yup.

Nu ska jag banne mig diska.

Eller bara sova.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»