Ett glas innan baren stänger

29 okt 2009 20:36
Japp, det var onsdag igår, och barhäng som vanligt. Ett tag såg det lite illa ut på uppslutningsfronten, men vi blev ett litet gäng till slut iallafall. Jag tog igen tisdagens nykterhet med råge, och har faktiskt känt mig lite ostadig idag till och med; det hör inte till vanligheterna annars.

Men det är inte så konstigt, jag gjorde avbräck från mitt guinnessdrickande och hällde i mig två hela drinkar.

Drinkar är livsfarliga, för de är så sliskiga och underbart goda att de slinker ner på fem minuter och sen vill man bara ha mer. Jag brukar hålla mig ifrån dem, och dricker jag någon så är det max en, sen håller jag mig till öl.

Men men.

Bartendern tidigare känd från Ord var inte på plats, men det hindrade inte mig från att hänga i baren och tjôta med personalen. Snarare tvärt om.

Han som tidigare var känd som Sura bartendern, numera kallad vid namn, har nämligen kommit på att jag och LF är helt fantastiskt roliga brudar. Så jag hängde på en barkant och fnissade med honom större delen av kvällen.

Det är så fantastiskt roligt att träffa på någon som förbehållslöst uppskattar vårt sällskap och inte lägger någon prestige i att visa det. Någon som protesterar vilt mot hela konceptet med att jag ska ha vit månad och inte komma dit på ett tag, och får mig att lova att vi ska titta förbi på te iallafall.

Någon som kommunikationen funkar med rakt av, så att man från början kan fastställa att han har fru och barn och sedan ägna sig åt rått och ohämmat flirtande utan att någon löper minsta risk att missförstå nånting.

Någon som garvar ihjäl sig åt min historia om 88:an och sen frågar varenda spoling som passerar baren efter leg och skickar 88:orna till mitt bord. Nåja, men nästan.

Någon som bjuder mig på en Orgasm när jag redan druckit alldeles tillräckligt mycket egentligen, och som verkligen inte får glömma det på resten av kvällen, för jag drar upp det här med orgasmer och att de inte brukar kännas riktigt så i tid och otid.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här, det är liksom bara så *roligt*. Jag måste verkligen lära mig att prata med främlingar lite oftare, för det är så sanslöst ballt när man hittar de där sällsynta guldkornen som man faktiskt tokklickar med.

Och det är inga vibbar alls mellan oss, och det är så skönt. Jag menar, han är söt och så, men det är inte som med Bartendern där jag blir alldeles till mig i underbyxorna så fort jag möter hans blick.

När de stänger drar vi på oss ytterkläderna och är på väg, men så måste vi bara stanna och byta ett par ord, och rätt vad det är är vi plötsligt de sista att gå. Det har faktiskt aldrig hänt förr.

Och naturligtvis måste vi ta svängen runt stars´n´bars, och dela på en sista öl. Och jag har världens tightaste blåa kjol på mig och jag demonstrerar den utförligt för någon stackars grabb som sitter vid samma bord som vi, för det är helt enkelt en sån dag. Han tittar och tittar, men verkar inte riktigt i stånd att utnyttja situationen.

När de också stänger går vi hem till LF, och vägen bär förbi stamstället igen. Vi ser Sura bartendern springa omkring med sina bestyr därinne och vinkar lite, och han garvar och kommer ut för en cigarett och så pratar vi lite mera strunt.

Jag vet inte vad jag ska tro om att det för mig är så ovanligt och fantastiskt med folk som avbryter det de håller på med för att prata med mig, med oss.

* * *

Dagen idag har varit seg, seg. Mycket fniss och sömn och kaffe, jag tog mig hem från LF alldeles för några timmar sen bara. Vi skojade för ett tag sen om att det kommer sluta med att vi tillbringar all min lediga tid tillsammans, det tar längre och längre tid för mig att ta mig därifrån efter fyllenätterna.

Men det är en fin vänskap.

Jag hoppas jag får en av alla de där lägenheterna jag söker, någon gång snart, så att vi kan hänga lite mer ofta och lite mindre intensivt.

Kila över på kvällen för en slurk te och sen hem igen.

Jag vill verkligen dit.

Vi tog oss ut på lunch när solen började sjunka ner bakom husen igen. När träden sken i intensivt gult och solstrålarna förgyllde trista och vackra husfasader alldeles urskillningslöst. Kylan nöp i näsan och mastodontbenvärmarna envisades att kasa nedför benen, men hjärtat visslade i bröstet och min nya jacka har fleeceklädda fickor att värma frusna händer i.

Så fint och så flyktigt, det här livet.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»