Magiskt, tragiskt

1 nov 2009 11:26
Var ska jag börja?

Igår kväll, när svetten skvätte och skrattet bubblade och forsade och bröt sig ut ur kroppen, kroppen som studsade och gungade och yrde av endorfiner trots enorm trötthet?

Igår morse, när jag vaknade strax innan fem och knappt hade nyktrat till men var tvungen att släpa mig till jobbet?

I förrgår kväll när vi bara skulle förbi och se om Sura bartendern var på plats men blev så distraherade av att han inte var det att vi stannade till ganska sent och med många glas?

Alla veckor som gått sen jag var nära någon som inspirerade till djupa känslor, våren eller snarare senvintern när jag brann som en roman candle en stund och sen frös, frös?

Gud, hjälp.

Jag har inte tid, jag hinner inte skriva på riktigt, men jag har så mycket att säga! Jag ska alldeles strax stressa iväg till frukostbestyr och dusch och jobb, det tar aldrig slut, men jag har en magisk kväll som ett glasklot i bröstet och jag vill hitta några åtminstone av de där orden som låter mig hålla kvar den!

Men, ja. I förrgår, baren, trötta och opratsamma båda två. Stöter på Västen (ni älskar mina fullständigt meningslösa smeknamn, jag vet), han som också är stammis och som skulle dissragga på mig för ett tag sen? Han kommer in med en kompis och de är jättefulla, och vi hänger en stund och har ganska roligt, men Västen är verkligen i högform med sitt dissande. Eller, vi är nog det båda två. Jag går i gång på hans trista attityd, och han verkar inte direkt hålla igen.

Samtidigt står vi tätt tätt intill varandra, eller byter långa blickar, och rakt ut sagt är det så sjukt hett på ett sånt där fullständigt själsnedbrytande sätt. Det känns så fel att vara så tänd på någon som är så dryg. Eller med en annan formulering, det är inte just min självrespekt som vill ligga med honom.

Det slutade iallafall med att han dissade mig en gång för mycket varpå jag resolut vände honom ryggen och ignorerade honom resten av kvällen, vilket förstås inte var så länge eftersom jag trots allt insåg att jag behövde sova lite om jag skulle ta mig upp till jobbet.

Och så, ja, igår, tidig tidig morgon, jag har en tjusig bild från promenaden till bussen på Biskopsgården i gryningsdunkel där solens allra första rodnad just och just kan anas någonstans mellan de trista husfasaderna.

En lång dag på jobbet, tillbringar hela dagen på fötter, ränner runt och fixar och försöker styra upp och fötterna är döda för dagen innan ägnades åt att desperatspringa runt runt i en trång bur för att hinna med, och jag är så trött och jag märker hur min hjärna inte är helt med, hur jag saknar koll på nya kollegor och andra fenomen och jag förstår att jag inte varit där på mycket länge. Jag har ägnat all tid åt att fly därifrån, att bedöva, att inte se.

När jag slutat vill jag bara dra täcket över huvudet och dö, dö, dö.

Men.

Jag har en konsertbiljett som bränt hål i fickan i flera månader, och igårkväll var det dags. Den trötta trötta kroppen går till spårvagnen och träffar vänner och dricker lite kaffe och fikar lite ostmacka och går sen till Lisebergshallen.

Redan när jag får av mig ytterkläderna rinner den värsta tröttheten av mig. Folk folk folk överallt, jag tittar mig nyfiket omkring, vill vara där, vill se, vill veta vilka alla dessa människor är.

Andreas Grega agerar förband och är en ny bekantskap och en väldigt trevlig sådan, jag lever mig in i musiken och gungar med och var jag trött? Nej det vet jag inget av. Kroppens gung i takt med musiken och endorfinerna forsar ut i blodet, i detta ögonblick finns det ingen annan plats i hela världen där det är meningen att jag ska vara.

Och innan man vet ordet av är det dags för Lars Winnerbäck att äntra scenen.

Enligt GPs recensent var han oinspirerande och trött, med tråkiga låtar.

Jag vet bara att jag tjöt och hoppade och gungade och sjöng med och viftade med armarna och klappade händer. Och skrattade, högt och länge och befriat, från djupet av hela magen. Och vaderna kändes som krampade vedklabbar efter ett tag, men jag klarade inte av att låta det hindra mig, för jag hade musiken i kroppen, i själen, i hjärtat.

Och jag var med fina vänner, och han spelade både Varning för ras som är min och Pis låt, den som hon sjunger för mig när vi känner oss som ras, och Med solen i ögonen, som är min och mangopandas låt som jag sjunger för henne när vi är ute och promenerar och har solen i ögonen, och jag tror att jag ska dö av lycka när jag vrålar med i låtarna och röjer loss.

Mot slutet är jag så urlakad och lycklig att jag knappt ens klarar av att delta i En gång till-kören. Tveksam till om jag orkar med mer härlighet.

Och så rundar han av med Söndermarken. Och vi vinglar ut från Lisebergshallen tillsammans med forsen av andra människor, och vi hade pratat om att gå ut och dansa men jag är död och vill bara hem till andra lång, vill hålla det här magiska kvar i bröstet, se vad jag kan göra med det på mitt stamställe och med alla de där bekanta ansiktena jag hittar där.

Jag ringer LF, som ligger hemma och känner sig krasslig, men jag lurar ut henne med löften om Minttushots och kärlek, och hon går med på det och vi bestämmer att vi ses.

Jag går från Lisebergshallen över Avenyn och längs Vasagatan, det är så fruktansvärt skönt att sträcka ut benen i långa snabba kliv och bara ösa på hela vägen, gå genom allén på Vasagatan och prassla i löven, hjärtat fullt av sånger och kroppen full av glädje. Jag glömmer nästan helt bort att vara nervös för vem jag ska träffa och hur det ska gå, lyckas nästan helt med att bara vara i promenaden dit, i alla detaljerna på vägen.

Jag möter spöken och vandrande lik på min väg, och häxor och demoner, och på nåt sätt känns det exakt precis rätt.

Och jag landar på andra lång och ser armarna och hans bror i vårt vanliga hörn. Jag går till motsatt ände, inte bara för att vara demonstrativ utan mest för att det är väldigt trångt, och råkar hamna så att armarna är skymd men brodern synlig. Efter en stund möts våra blickar och vi vinkar, sen ägnar jag mig åt min guinness.

Västen kommer förbi och säger hej, undrar om jag är ensam men jag säger att LF är på väg. Han vandrar iväg igen och jag står kvar, tittar på alla människorna bara, nyfiken.

Sen kommer LF och ungefär samtidigt kommer armarna förbi och kramar mig och säger att han bara vill säga hej. Och jag...

Han kramade mig.

Och jag är uppe med mina försvarsverk nästan på en gång, och jag skojar om att han väl kunde ha kommit förbi när jag var alldeles ensam för en stund sen men det kanske är för läskigt, han säger att han inte såg mig förrän just precis nu. Och han säger att han inte vill störa utan bara säga hej, och jag säger inget om det, säger inte emot, och han går igen.

Och jag har ett glasklot av magi i bröstet, och jag skiner, skiner, skiner, och pratar med vem som helst och möter blickar och flyter som grädde på varm mjölk. Jag ser han från i onsdags på stars´n´bars och tittar skälmskt på honom. Han ser mest generad ut, men glad också, fast vi pratar inget. Och emellanåt tänker jag att det ser ut som att armarna tittar åt mitt håll, där i andra änden av baren, men vem kan egentligen säga och varför skulle han det.

När jag återvänder från en toalettvända står Västen och pratar med LF och beställer öl, och vi pratar en stund men... ah. Nej. Jag vet inte.

Och jag märker plötsligt att armarnas hörn är tomt, och på nåt sätt blir det lite... ah. Trist.

Och så ser jag mig om och ser att han står en bit bakom mig. Och Västen och LF ser ut att klara sig bra så jag smiter en stund. Ställer mig hos armarna. Och efter lite inledande trevanden så pratar vi. Om vart han tog vägen och vad som hände, och det blir inget sånt där drama-samtal, inga anklagelser eller ursäkter, bara utbyte av information. Jag mådde såhär, jag gjorde det här. Jag svarar med all den ärlighet jag har att uppamma och berättar att jag är osäker på vad jag borde göra, för jag är inte den som överger folk men nånting säger mig att jag borde lägga benen på ryggen genast.

Och han säger att jag kanske borde be honom lägga benen på ryggen och dra åt helvete, och jag säger att det inte riktigt är min grej och han säger att det kanske borde bli.

Och vi tittar på varandra och pratar om saker och han går rätt in i hjärtat och bor där. Som han alltid gjort.

Västen kommer förbi efter en stund och tycker att jag är en taskig kompis, haha, och jag kontrar med att LF nog är van.

Och nu hinner jag verkligen inte mer. Men jag gick sen, tillbaks till LF, och nästa gång jag tittade efter var han inte kvar.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»