Painted Lady

6 nov 2009 02:01
När jag inte bryr mig när jag inte behöver bekräftelsen så kan jag prata med vem som helst och få till nästan vad som helst.

Är det så det ska vara? Att man inte bryr sig? Att man fladdrar omkring till glädje och gamman för gud och hela församlingen, utan att söka upp någon särskild blomma? Varför är det helhjärtade intresset aldrig lika spännande?

Jag var på stamstället igår. Jag och LF skulle ses där och säga hej till Sura bartendern och sen ge oss ut på promenad, men det var kallt och hon kände sig ruggig och jag kände mig trött så vi blev kvar där.

Vi åt lite nachos, pratade med personalen, blev antastade av en märklig kvinna som la beslag på LF en stund och som jag inte riktigt orkade befatta mig med, pratade lite mer med personalen, snackade skit.

Vid nåt tillfälle när jag kom tillbaka från toaletten hade en väldigt full ung man parkerat i min stol, så jag klev helt sonika upp i hans famn och satt där en stund bara för att retas med Sura bartendern som dras med frustrationer och retar mig för att jag aldrig får ligga. Sen tröttnade jag på att den fulla unge mannen var full och charmlös och körde iväg honom från min stol.

Köksraringen svepte förbi ett par gånger, jag vinkade frenetiskt och strålade mot honom precis sådär som jag brukar, och han vinkade väluppfostrat tillbaka, precis som han brukar.

Och jag vet att köksraringen är en ny bekantskap, han dyker förbi ibland när vi hänger på stamstället och jag har på nåt sätt anlagt en fullständigt skamlöst beundrande inställning till honom, smickrar honom hämningslöst och allmänt bara beter mig som en småflicka. Han *är* väldigt söt, och det *är* trevligt att kunna dela med sig av sin uppskattning. Och jag försöker lära mig att vara offentlig. Att vara öppen med att jag uppskattar manlig fägring, att avdramatisera ljuset i blicken när jag ser på ett eller annat särskilt fagert exemplar.

Jag sprider frenetiskt ut mina ägg i så många korgar som möjligt. Det finns en liten ton av desperation i det, ett försök att till varje pris distrahera sig från armarna och saknaden, varje tom vrå ska fyllas upp med vackra pojkar och vackra män. Men det handlar också om att det är något som lossnat, jag klarar numera av att faktiskt prata med karlar utan att bli ett lallande fån. Och det här försöket till attackutvidgning av den sociala cirkeln som jag tydligen ägnar mig åt är så välbehövlig så ni anar inte.

Så det är bra.

Och jag såg en jättesöt karl som hänger där ibland, han ser ut som en korsning mellan Lars Winnerbäck och en brummande björn och han lufsar fram där han går och har jordens tovor i sitt långa röda hår och jag stirrar, helt fascinerad, varje gång jag ser honom. Lite skäms jag, och han brukar ha en liten kvinna med sig så jag tänker inte försöka med nåt (mest för att det inte verkar som att jag skulle lyckas), men jag kan inte riktigt slita blicken.

Igår pratade jag lite med honom, eller, mest kommenterade jag hans beställning på ett sätt som avslöjade att jag minsann sett honom tidigare under kvällen. Han verkade lite smickrad och var noga med att inte titta åt mitt håll efter det, mer än en gång när jag fick en lång blick ur ett par simmiga bruna ögon.

Men ja.

Hela kvällen drack jag vatten, utom när jag drack te, och efteråt gick vi hem till LF för det råkade ändå bli ruskigt sent trots att jag var nykter för vi var tvungna att följa upp ett löfte från Sura bartendern om att rufsa upp hans hår efter stängning.

Och jag gick hem till LF med ett tungt hjärta och undrade vad sjutton allt ska vara bra för. Varför man ska fladdra och vara till glädje och gamman för alla som vill se på när ingen, ingen tar mig i handen och håller mig kvar. Jag är ingen, ingen ser mig, och de som gör det tar sig raskt vidare från min händelsehorisont. Det är ju inte ens nån som vill ligga lite, eller det är det ju men ingen som orkar vilja det ordentligt så att jag hinner vilja också. Eller jag vet inte.

Och jag kände mig som en målad dam av snidat trä. Någon med stora märkliga ögon som man kan bli lite fascinerad av men som man snart inser att man inte har mycket utbyte av. Det är jag som fladdrar runt i världen, men det är LF folk till slut fastnar på, och ibland ser jag inte riktigt poängen med mig själv. Allt som jag kan kan någon annan bättre, och när jag inte fladdrar så gör någon annan det istället.

Men nånstans så inser jag ju att de där sakerna inte spelar någon roll. Jag gör så gott jag kan med det jag har, och those who like my sort of thing will find me the sort of thing they like. Resten kan lika gärna gå och fastna på nåt annat, vad gör det mig? Folk är vad de är, det säger ingenting om mig.

Och det är väl där jag börjar förstå att jag är väldigt, väldigt trött. Och att det ska bli mycket mycket skönt att vara ledig i helgen. Återfå lite balans, hitta lite av glittret i ögonvrårna.

På jobbet idag har jag haft väldigt väldigt sociala uppgifter, en grej som återkommer då och då och som kräver väldigt mycket kontaktsökande. Och jag märker att jag har lärt mig saker på mina otaliga timmar av barstolsnötande, och jag tittar på folk och ler skälmskt och ser att det fungerar.

Jag ska nog köra på i det här spåret ett tag. Släppa taget om alla önskningar om vad andra ska göra och sluta bry mig; låta folk vara som de vill och bara vara nyfiken och ta in det de ger istället.

Men jag sitter här i nattmörkret och randomlyssnar på min mastodontplaylist med LW, och nästan varje låt som dyker upp är en favorit. Tänk att han ändå är så himla himla bra. Och jag har druckit chai med mjölk och ätit surskorpor och vinterchoklad och satsumas, och jag har randig pyjamas och raggsockor och jag tror att det är dags att sova.

I helgen har jag planerat in trevliga saker men inte för många.

Och jag får fortfarande sms då och då från han som bjöd mig på drinkar och hånglade på mig för snart en månad sedan. Han är dubbelt så gammal som mitt senaste ligg, och han fick mitt nummer i nåt anfall av cirkelrubbningsbehov som jag hade, och vi har sagt att vi ska ses och fika och han har sagt att han är en seriös grabb och jag har sagt att jag hör av mig när det lugnar ner sig på jobbet.

Och det har det gjort nu, och i eftermiddags fick jag ytterligare ett sånt där mess där han undrar hur jag har det i helgen. Så egentligen borde jag styra upp nåt, för jag har lovat.

Men saken är den att jag vet inte om jag kan lita på att jag lyssnar på mig själv och mina platoniska vibbar för den här personen om vi ses och han är alldeles betagen. Jag längtar efter en redig omgång kroppsvärme, nämligen, men det känns som att det skulle krångla till det alldeles för mycket i det här fallet.

Han må vara en seriös grabb, men jag är nog ingen seriös dam. Inte för honom iallafall.

Och nånstans undrar jag hur allt det här hänger ihop. Längtan efter närhet, kåtheten, de sinnesrubbande starka känslor jag har för armarna och de där kanske lite mildare men ändå påtagliga känslorna jag hade för Bartendern alldeles nyss. Det känns så motstridigt på något sätt, och jag undrar lite vem jag egentligen är i allt det här.

Men sen så tänker jag att man kanske inte kan förvänta sig fullständig konsekvens av sig själv och sina känslor. Även känslorna måste kanske pröva sina vägar, gå irr ibland och sen vända tillbaka och ta en annan riktning. Det viktiga kanske inte är att framstå som en begriplig och rättskaffens person, det viktiga kanske är att försöka vara så sann man kan och vårda sig om sig själv och andra så gott man kan.

"Do I contradict myself? / Very well then I contradict myself, / (I am large, I contain multitudes.)" Som Walt Whitman skulle ha sagt. Sa. Skrev.

I contain multitudes.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»