Jullov i November

9 nov 2009 12:13
Se nu är det egentligen tänkt att jag ska fara fram som ett jehu en stund och röja upp här hemma, dammsuga och torka lite golv och flytta på nån möbel och sådär. Och det ska jag. Alldeles strax.

Det är bara det att jag har det så skönt. Glider runt i pyjamas, utvilad, nyfrukosterad, glad i själen och med mörk choklad. Tidningen är läst, håret uppsatt i en spretig svans, raggsockorna har precis lagom struktur för att kännas på ett behagligt sätt på fötterna.

De här dagarna har varit lite som jullov.

Tysta förmiddagar utan krav, med clementiner och någon ruta 70%-ig rättvisemärkt peruansk choklad. Gott gott bröd som jag köpte i fredags kväll efter jobbet, med port salut eller sill på. Röd eller samlade Winnerbäck som avbräck i tystnaden, stillhet, lugn.

Eftermiddagarna har jag tillbringat med en eller annan vän, goda samtal, promenader.

Ramlat förbi stamstället några gånger.

I lördags åt jag middag där med musketöserna, som vanligtvis skyr stället, och Bartendern var där och vi pratade knappt med varandra och han ignorerade mig mest när jag hängde i baren men kastade någon outgrundlig blick åt mitt håll när jag satt med mina vänner.

Men jag pratade med den andre bartendern lite, vi bondade över klick och över att man nästan blir generad av att titta på lättklädda bilder på 16-åringar även om de råkar vara Angelina Jolie.

Har jag sagt att jag tycker att det är så sjukt trevligt att hänga på ett ställe där verkligen Alla är roliga att prata med?

Och jag var förbi igen, efter en massa timmar, med LF. Hon drack en guinness och jag experimenterade med alkoholfri öl, och jag blev fortsatt ignorerad av Bartendern och försökte få till samtal med någon vemsomhelst men misslyckades kapitalt och kände mig tråkigast i världen minst.

Ingen av oss var riktigt i slag, så efter första glaset bestämde vi oss för att gå igen. Då, när jag började sträcka mig efter mina ytterkläder och dra på mig dem, mötte Bartendern min blick. Jag vinkade lite, och han vinkade tillbaka (vi stod säkert en halvmeter från varann. Det kändes lite märkligt att bara vinka och inte säga nåt) och vi gick.

Men inte förrän jag berömt vakten för hans nya frisyr.

Och gått tillbaka för att förtydliga att jag inte var ironisk utan faktiskt tyckte att den var fin.

Vakten är lite för snygg för att man ska fixa att prata med honom. Han ser ut som de där hjältarna i 80-talsserier, typ nån version av Robin Hood och så McGyver såklart. Jag får verkligen tunghäfta av honom.

Utom när det gäller att göra bort mig, uppenbarligen.

Tur att jag inte just har nån värdighet att upprätthålla då, heh.

* * *

Igår var jag också förbi stamstället. Jag hade en fin fikadejt med en tjusig redhead, och efteråt tog jag en liten promenad genom stan, Haga-Vasaplatsen-Chalmers-Sahlgrenska-Botaniska-Slottsskogen-Majorna-andralång, och passade på att catch up med lite familjeliv. Jag pratade med lilla pappa från Haga till Vasa, och från Chalmers till Majorna hade jag sällskap av sjuka systern som numera åtminstone är på bättringsvägen.

Och det var en så fin promenad, klockan var ju inte alls mycket, halv fem när jag började gå, men det var redan beckmörkt och stämningsfullt och jag gick där och tittade på alla upplysta fönster i söndagskvällen och drog lite i mina hasande mastodontbenvärmare och kände mig som flickan med svavelstickorna men på ett bra sätt, if that makes sense.

Och glädjen i att bara röra på kroppen och ta sig fram och ha saker att titta på och låta känslorna skölja genom sig och bara finnas till. Jag sa det till min syster medan vi pratade, att jag kände mig så fri för det var ingenstans jag behövde vara, jag hade inga åtaganden att skynda mig till. Bara den fullständiga friheten i att gå, och gå, och gå. Vart jag ville.

Jomen, sen kom jag ju till andra lång. Och det var meningen, jag var lite på väg dit, för det kändes så fel att det blivit så ansträngt med Bartendern så jag tänkte att jag skulle titta in och bara vara där lite och se om det kunde bli lite bra igen.

Och jag klev in, och fick en kopp te, med ett extra glas för tepåsen. Och jag frågade hur han hade det, och han berättade att han var trött, och vi småpratade lite och när han gick iväg nånstans pratade jag med andra bartendern, han som jag bondade med över Angelina och som verkar vara i desperat behov av ett smeknamn.

Och Bartendern kom tillbaka, och vi pratade mera, om blindhet och bröst och stickning och influensavaccin, och jag småpratade med folk som kom fram och beställde saker när han var upptagen med att ta emot beställningar. En av dem jag pratade med var riktigt trevlig, också i pratartagen, vi klickade nog litegrann för han stod kvar en stund efter att hans kompisar gått igen, innan han ursäktade sig med att han var tvungen att gå och snylta mat.

Ja och sen började det bli lite mer fart i baren och mitt te var slut. Bartendern pekade på guinnesstappen och höjde på ett ögonbryn, och jag tog tillfället i akt att berätta om min vita månad. Så då pratade vi lite om det, och jag fick ett glas vatten, satt och drog på det litegrann och försökte föra ett allt mer splittrat samtal mellan alla beställningar.

Han som jag pratade med som skulle snylta mat kom fram igen och frågade om inte jag ville komma och sitta med dem, och i ögonvrån märkte jag hur Bartendern höll sig mycket stilla när det hände, jag tror vi höll på att säga nåt just, och grabben tittade upp på honom och konstaterade att jag kanske trivdes bra där jag var, och jag sa att jag var på väg hem men gärna en annan gång och han gick igen.

Jag drog mig en liten stund till, klädde på mig långsamt och kände mig frusen, men sen var det ändå dags att gå. Bartendern tittade huttrande på mig och jag gjorde en grimas, samlade mig, tackade för dagen och gick ut till spridda "haregött" från baren.

Det är som min fritidsgård. Jag trivs så himla bra.

Och jag har så lätt för att hänga upp mig på detaljer. Eller... jag har sinne för detaljer? Lägger märke till dem? Men jag har lätt för att blåsa upp dem. Blickar, tystnader, harklingar... jag låter dem växa till omåttliga proportioner och hänger helt upp mina tolkningar på dem.

Så nu tänker jag inte alls analysera nånting. Det här var bara saker som hände, och de betyder inget och de behöver inte leda nånstans.

Och jag tycker om mig själv som jag var igår.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»