Hjärta i retur (adressat okänd)

11 nov 2009 00:51
Jag försökte prata med armarna i lördags. Han var grön på fejjan, och först petade jag på honom på förmiddagen men då svarade han inte. Sen petade jag på honom igen mitt i natten när jag traskat hem över bron från min frustrerande erfarenhet på stamstället, och då svarade han faktiskt och vi pratade lite.

Och på nåt sätt medan vi pratade så kände jag bara att jag ville bort. Ville inte alls prata med honom.

Samtalet var stelt och konstigt, det kändes som att det krävdes en kraftansträngning från båda håll att alls komma på nåt att prata om, och nånstans så antar jag att jag förstod att han inte var så himla intresserad av att prata över huvud taget, och jag vet inte om jag var det heller. Och sen försvann han bara, utan att säga nåt.

Det känns som att något slags fönster är stängt för oss för den här gången. Jag vet inte om vi kommer att hitta ett nytt nånsin, men för nu så räcker det såhär.

Visst hoppar det fortfarande till i bröstet när jag ser honom online. Och jag kan inte säga hur det kommer att kännas nästa gång vi springer på varandra.

Men som det känns nu är jag färdig. Den där lilla chattvändan i lördags sa så himla mycket i hur intetsägande den var. Det är som min vän sa förra hösten när jag fick för mig att jag ville bli vän med armarna från första början; det är inte meningen att det ska vara så svårt. Är det så motigt så finns helt enkelt inte alla ingredienserna där.

* * *

Jag sitter och tittar på bilder på Neil Gaimans blogg, på honom och hans familj när han var nästan 25. Hans fru som ser sjuttitaligt gammal ut, två barn som ser små (fast olika små) ut.

På bilderna är han nästan 25, i samma ålder som många av mina vänner, nåt år yngre än armarna. Ingen av dem har barn, jag har inga barn och jag har inte varit nästan 25 på många år.

Han kommenterar det med att det var nästan en halv livstid sedan; så lång tid, och den har försvunnit som i en blinkning.

Vart bär blinkningarna mig? Vad kommer jag tänka om mig själv nu om tjugo år? Är det nu det händer, eller är nu ytterligare en sån där tid som kommer framstå som ett grötigt meningslöst ingenting om några år?

Min 25-årsålder framstår som ett grötigt meningslöst ingenting när jag tänker på det nu.

Fast jag har lärt mig sen dess, och jag lär mig hela tiden. Om att göra nåt av tiden, även om det inte kanske är det där som jag trodde att jag ville.

Igår hängde jag upp min tjusiga ljusslinga med stjärnor över hallspegeln. Sen dess hänger den där och lyser och sprider julstämning och mysterier och får allting att se lite mjukt ut. Det känns bättre så, även om golven fortfarande är skitiga och allting allmänt ouppstyrt.

Och så hängde jag med mangopanda, vi åt middag och maffig efterrätt och sen tog vi en promenad, hemifrån mig runt andra lång (utan att passera gå, dock, eller snarare utan att gå in på stamstället) och till Brunnsparken.

Det funkar också.

Det var en helg full av promenader, kan man säga. Bra promenader. Bra folk.

* * *

Sova nu då, kanske?

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»