Måla en tavla då. Men använd Ord.

27 dec 2009 03:49
Jag har huvudet fullt av ord men jag vet inte om det här går. Jag vet inte om jag kan få något alls av det att utkristallisera sig, jag vet inte om jag får dem att komma ut i samma tonart, samma takt som de håller där de paraderar omkring inuti huvudet.

De finaste komplimangerna kommer nästan alltid från oväntade håll. En gång fick jag beröm för mitt skrivande från någon som vanligtvis nöjer sig med att uppskatta mina bröst.

En annan gång fick jag höra att jag är en av de mest rakryggade personerna han vet från någon som jag (av inte helt längdoberoende skäl) ofta känner mig ganska liten inför.

Jag har varit vän med min inre diva idag. Det har varit skönt. Diva är ganska lik mitt vanliga jag, hon gör det hon ska och försöker se glad ut, men där vanliga Anne kanske går och stirrar sig blind på smulor och besynnerligheter vet Diva precis vart hon är på väg.

Diva är ett stort bultande hjärta som slänger med håret och ler med sin bredaste mun, Diva beter sig som om hjärtat var av teflon trots att det är det största mjukaste mest bloddrypande hjärtat i stan. Hon vet att det som kommer att göra ont kommer att göra ont, men hon vet att det gör lika ont att gömma sig bakom ett teflonhjärta som att låta det köttmjuka hjärtat braka rätt in i väggar. Och Divas grej är kärlek, kärlek och beundran och hjärta och kanske en fjäderboa.

Kärlek i en öppen handflata, hej, du gör mig glad. Bara det. Inga trådar, inga förväntningar, inga dolda agendor. Jag förstår ju att det är nåt som knakar här, men jag vill kunna gå med rak rygg och veta att det finns nån som iallafall inte behöver undra. Jag vet inte mycket om dig, men att du finns gör mig glad.

Jag blir bättre på det där. På att se nyktert och veta när det är dags att samla ihop det jag kan; vara uppmärksam på hur ögonbrynen känns mot näsryggen; hur håret känns mellan händerna, läppen mellan mina tänder, händerna mot min rygg. Som ett bi samlar honung plockar jag intryck. 100% närvarande, stirrar rädslan i vitögat och låter den glida igenom mig och ut igen på andra sidan. Tids nog ska jag hänga med rädslan som enda sällskap. Men inte nu.

Diva vet att hon inte får tappa greppet, så hon kvillrar och kvittrar förtjusande oengagerat hela dagen. Hon blir med slav, en av arbetskamraterna som faller in i jargongen fullständigt och är precis så Diva-dyrkande som det är meningen att man ska vara.

Och hon tar en tur runt andra lång, hinner bestämma det när det ser ut som att kvällens äventyr är inställt, tar en tur runt andra lång och kramar på sin Lady Friend och pratar lite och slänger med håret och skrattar med bredaste munnen och blir utstirrad, och medsutten när LF tar rökpaus, och lyckas till och med charma den okända bartendern som gör julinhopp; han gör som de brukar när Diva håller låda, han skrattar och skakar vantroget på huvudet och kan inte låta bli att stirra, storögt.

Så fungerar det när teflonhjärtat är i farten. När det svällande hjärtat är bakom glas & på behörigt avstånd.

Inga tårar på spårvagnen, tack, men jag kan inte hindra mig själv från att lukta på min överläpp. Dofter försvinner så fort, en stund i sängen med blicken envist fäst i taket och när jag reser mig upp har tårar på något obegripligt sätt hamnat i mitt öra och rinner därifrån nedför halsen och över nyckelbenet, och överläppen doftar bara överläpp igen.

Men inget är förändrat. Här går jag med samma raka rygg, här med svängande höfter, sträcker ut i samma stormsteg som alltid. Har samma mängd armar och ben som förr, fingrar och tår, ögon och öron och haka. Samma, samma.

Samma tramsiga allvarliga lekfulla hjärta, som gjort för att skaffa sig trubbel.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»