Mänskotrasa

30 dec 2009 22:13
Jag vaknade imorse, & stängde av larmet. Somnade om, såklart, men vaknade igen med någorlunda gott om tid kvar, en halvtimme kanske, hade till och med hunnit äta lite frukost om jag hade effektiviserat lite.

Men jag klarade inte av att gå upp.

Det var inte ens att jag var trött. Det var jag förstås, men inte sömnig; alldeles vaken. Jag låg och stirrade i taket, tänkte "gå upp gå upp gå upp gå upp gå upp NU!", men ingenting hände. Där låg jag.

Tills klockan blev precis vad den ska vara när jag går ut genom dörren för att hinna med den av bussarna som är framme så att jag hinner till jobbet lugnt och fint.

Då gick jag upp, och konstaterade att mina trampdynor kändes som... eh. Som svullna ömma trampdynor som inte alls tycker om livet. Och benen kändes som stela stockiga saker som inte heller minns vad livsglädje är. Men jag gick upp, och petade in linserna, och duschade, och sprätte villrådigt omkring och undrade vad sjutton jag skulle ta på mig.

Och sen gick jag till bussen, och kom tjugo minuter för sent till jobbet, och jobbade som en iller av det skållade slaget, och hann inte ta rasterna ordentligt, och höll på att börja gråta när jag insåg att jag inte skulle få i mig mat förrän runt två, och höll på att börja gråta igen när jag kände mig så pressad på rasten att jag inte tyckte att jag hade tid att gå på toaletten, och insåg nånstans varför det känns som att mitt liv suger helt plötsligt.

Det är för att det gör det.

Det är för att jag jobbar mig blå varje dag, varje varje dag, springer för att täcka upp strukturella luckor, springer för att täcka upp för fallna kamrater, springer för att ta igen mina egna fall.

Visst är det gött när det finns att göra. Så man slipper stå sysslolös. Men folk från bemanningsföretag som ibland (extremt sällan, men det händer) hoppar in hos oss kommenterar att tempot inte liknar något annat. Och de tycker att det är jobbigt fast det bara är någon dag då och då.

Och jag lever det där. Jag och många med mig, och många av dem jobbar hårdare än jag, fler timmar åtminstone. Och jag håller på att gå sönder, trots att jag faktiskt gick ner i arbetstid i våras, trots mina ynka 32 timmar per vecka.

Golvet är nytt och hårt och sa jag att man springer överallt? Knän som aldrig har strejkat förr gör det nu. Flera kollegor har redan varit hemma med problemben. Och jag känner av axlarna varje dag nästan, särskilt den högra. Den varnar konstant, även om den hållit sig ganska väl från att kajka.

Men det kommer säkert kännas bättre när den här veckan är slut, när det här året är slut. När jag kan återgå till att faktiskt bara jobba mina 32 timmar och skita i alltihop när jag inte är där. När folk blir friska igen, när helgerna är över och trycket blir "normalt" igen, när, när.

Det kommer att kännas bättre därför att det extrema övertrycket kommer dämpas till bara övertryck. Det kommer lätta därför att istället för omöjligt blir jobbet med nöd och näppe möjligt. Idiothets kommer ersättas med bara ganska mycket hets, och det kommer kännas som en söndagspromenad.

* * *

Min närmsta chef kommenterade igår att jag fått hatta runt ovanligt mycket den förmiddagen, "men du är ju så effektiv ändå så det verkar ju inte göra nåt." Jag hade inte ens tänkt på det, jag går dit där jag behövs och gör vad jag kan, och när hon sa det hon sa tänkte jag inte på nåt annat än "fan, hon är ironisk, hon har kommit på att jag är helt spattig och inte vet vad jag håller på med."

Inte förrän efteråt slog det mig att hon menade det. På riktigt.

Jag är effektiv, och jag jobbar som ett litet as, och jag är så död när jag kommer hem att jag inte pallar att gå och lägga mig, och när jag vaknar på morgonen är jag så trött eller bara apatisk att jag knappt tar mig ur sängen och till jobbet,

...och jag går omkring och känner mig fullständigt värdelös. För att jag inte klarar av att ta mig dit i tid (idag var inte direkt första gången), för att jag aldrig orkar pallra mig tillbaka från rasterna i tid (morgon i miniatyr varje gång; jag *vill* helt enkelt inte gå ut i eländet igen när jag väl slunkit undan en stund), för att jag inte räcker till för att springa överallt och förutse allting och dessutom vara social med mina kollegor.

Det är folk som börjat på mitt jobb de senaste månaderna som jag knappt känner igen till utseendet, än mindre hälsat på.

Och det känns som att det inte bara är jag som går sönder, det känns som att allting går sönder. Allt, och alla. Ingen hinner prata, ingen orkar, det finns inget utrymme att vara människa.

Idag var jag tvungen att köra iväg någon med väldigt svårt att röra sig som hade behövt hjälp med att ringa på färdtjänst. Enorm press, enorma köer, och min hjärna räckte helt enkelt inte till för att fundera ut hur jag skulle hjälpa honom.

När jag såg honom linka iväg mot telefonen en halv kilometer bort höll jag på att börja gråta igen, men bet ihop och rusade vidare.

Oj, precis så gör man för att känna sig mindre värdelös.

Yup.

Och nu ska jag försöka sova, för imorgon börjar jag tidigt som svin. Och då hjälper det ta mig fan inte att komma sent, för det finns ingen annan.

Men sen är jag ledig en dag, och då ska jag tvätta, och kanske diska, det var ett tag sen.

Eller så sitter jag under en filt och gråter och gråter och gråter.

Men det får vi inte hoppas.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»