Bara barord

28 jan 2010 18:15
Nej, det är inte alkoholen i sig, det är de sociala sammanhangen. Det är kvällarna och nätterna på andra lång när hela baren är ett enda långt skratt, när man är bästis med en och bundis med en annan och tokflirtar fast bara på skoj med ytterligare tre.

Det är att gå och tråna och trängta efter någon som man klickar med, och förstå att han nog inte känner likadant, och komma över det men fortfarande känna att det blivit lite ansträngt...

Och sen hitta honom vinglande framför en av spelmaskinerna. Och gå fram, och prata om ditten och datten, och komma in på mycket besynnerliga samtalsämnen som via märkliga kringelikrokar leder till något slags epitafium, en slutkläm på pirret och fjärilarna. Och vi säger att det nog är bäst om vi håller oss till att vara kompisar, och han säger att han tycker att det är så roligt varje gång jag och LF dyker upp, och jag säger att vi nog klickar, även om det inte behöver vara på *det* sättet.

Och det känns ju fint. Att vara omtyckt som bargäst, även om man känner sig mer än lovligt besynnerlig ibland.

Men det här är verkligen redan tredje gången bara i år som något lite småpirrigt blivit ett "det kanske är bäst om vi bara är vänner". Och visst, vänner är fina att ha, men hej vad jag känner mig åtrådd. Inte, då. Mutter.

Men! Vad är det att gnälla över. För jag är kompis med baren. Sura bartendern säger att han vill dricka öl med oss, och barräkan är min bästis, och den åldrige återhållsamme blir också glad när jag kommer, och nu har jag rett ut ett par saker med Originalbartendern och om han minns det och inte skäms ihjäl när vi ses nästa gång så kommer det bli fint, fint mellan oss också.

Och sedär, ytterligare en anledning till att vita månader kräver litegrann: jag har råkat skaffa mig ett socialt sammanhang på en alkoholinrättning. Jag behöver förvisso inte hänga där fullt så mycket som jag gör, men det känns tråkigt att inte gå in och säga hej lite då och då.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»