Kroppen full av äventyr

1 feb 2010 12:54
Jag vill inte gå till jobbet jag vill gå hemma och påta. Men det är en dag till, jag ska hålla ut en dag till, och sen kommer nåt annat. En annan dag. En tisdag med tvättmorgon och i övrigt ett stort och tomt ingenting. Jag drar på en förkylning, kanske blommar den upp när jag äntligen är fri, kanske är den snäll och lommar vidare.

Idag är det måndag och jag har jobbat hela helgen och slitit hårt på mig själv på nätterna. Fast inte natten till idag, för jag kom hem igårkväll från sena jobbpasset och bara sov. Tror det blir samma trick ikväll.

Men annars har jag varit ute på äventyr, och sovit alldeles för lite, och betett mig allmänt ovärdigt större delen av tiden. Och nånstans bland allt ömt samvete och känslan av att jag borde ta tag i mig själv blommar också den där insikten om att jag tycker om att ha det såhär.

Jag tycker om när det händer saker, tycker om att vara ute omgiven av okända människor som förvisso oftast ignorerar mig men som rätt vad det är stövlar fram med en lapp med sitt telefonnummer innan de fnittrande springer sin kos. Tycker om att vara någonstans där något kan hända, något som inte bara är avhängigt mig.

Nätterna brinner och sprakar och de allra flesta mornarna är det jag som får sopa upp askan av mig själv, plocka ihop skärvor och stapla kolbitar i en hög som hjälpligt påminner om en fungerande figur. De allra flesta gångerna är det jag som går åt.

Och ändå känns det så förbannat värt.

Och jag säger att jag ska ta det lugnt och jag gör det också, i några dagar, och sen river rastlösheten i bröstet och äventyret lockar bortom husknuten.

Vad ska det bli av mig. Det är ju inte ens vår än.

Men. Jag tycker om det. Och jag tycker om den här obändiga energin jag hittar i bröstet, den som gör att jag kan brinna och brinna och bli helt slut och sen brinna mer, alltid lite till.

Kanske är det så jag ska se det. Jag kanske inte ska stirra mig blind på allt jag saknar energi till; jag kanske ska se att det finns andra utlopp för den än just att städa och diska och vara ordningsam. Kanske, om jag kommer ihåg hur mycket energi jag faktiskt har, att jag kan kanalisera den lite mer varierat.

Jag har precis ätit frukost, kaffe i en fin mugg jag fick i julklapp av en vän och ett par mackor, finskt rågbröd med ost och avocado och örtsalt, och jag lyssnar på en blandad playlist som just gav mig lite Sofia Karlsson, "Frukostrast på en liten syfabrik på landet" närmare bestämt, och den fick sommaren att dra som en fläkt genom hjärtat.

Det är vinter nu, det snöade igår, det började så vackert med överjordiskt perfekta snöflingor när jag skildes åt från min syster i Brunnsparken efter frukostdejten för att ge mig av till jobbet. Fortsatte medan jag skruttade på spårvagnen genom stan och pratade med en snäll vän i telefon, en vän som hjälpte mig att plocka upp skärvorna av hjärtat från lördagsnatten och skratta åt den fortfarande tårkladdiga telefonen. Fortsatte hela dagen, ända in på kvällen.

Det är vinter, drivor och åter drivor av snö, is som vill ta livet av en, kyla.

Det är bra så. Det är bra med vinter. Det är skönt.

Och ändå så vet jag att våren är alldeles runt knuten, rätt vad det är, innan man vet ordet av, den skrattar och blinkar och busar i solglittret, i de ljusa timmarna och minutrarna som blir fler för varje dag, det bär ohjälpligt mot vår.

Vår, och nya rus, och nya... bus. Och en större värld, för man kan vara ute nästan jämt, och benen blir bruna och urringningen och jag tittar på bilder från förra sommaren och oj, är det jag? Som har den där färgen?

Och jag minns förra sommaren och jag vet att jag var bedrövad en massa, haha, all the drama all the time, men jag var så fri, och gick överallt, och var brun och glad ibland. Det känns som att jag kom på nåt då som jag kan fortsätta leva ett tag till, nåt som är. Som är bra.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»