Var aldrig tyst

2 feb 2010 14:12
Men rastlöshet måste vara den värdelösaste känslan. Jag glider omkring på spotify och hittar massor massor som jag vill lyssna på, och jag sätter igång än den ena än den andra gruppen och sen bläddrar jag vidare och hittar nya saker att lyssna på, samtidigt som det kvillrar i kroppen efter minst tre andra låtar jag vill höra, gamla favoriter jag måste höra nunu. Jag kan inte bestämma mig för nånting, vill inte ens göra en av mina vanliga playlistst för att så fort jag valt nåt känns det som att jag valt bort, bara valt bort, tänk om jag valt bort nåt livsavgörande.

Det är inte en bra sinnesstämning för att ta till sig nya saker. Nu går jag och gör frukost.

* * *

Jag snubblar in på några bloggar skrivna av personer som jobbar för läkare utan gränser i Haiti. Den ena skriven av en logistiker, den är mest intressant sådär liksom... logiskt. Det är intressant att försöka förstå hur logistiken i ett katastrofområde fungerar, vad man gör när verkligen ingenting fungerar som det ska. Även om han skriver om lidandet han ser blir det aldrig personligt, jag läser och ryser men det stannar där.

Men den andra. Är skriven av psykologen Monika Oswaldsson, och jag hann inte läsa många rader innan jag bölade som ett barn. Och jag vet inte, jag vill inte läsa och jag vill, det känns viktigt att inte blunda men det känns fel att vara nyfiken, och jag byter bland tabbarna i firefox stup i kvarten för att det bara blir för mycket.

Men något som slår mig i Oswaldssons berättande är just hur viktigt berättandet är. Hon skriver om att hon knappt hinner säga att hon är psykolog förrän folk överöser henne med historier om allt de sett; hon framstår för mig vara ett kärl som folk kan lägga sina brutna historier och skavande berättelser i, någon som genom sitt perspektiv och sin ställning ger alla de här krossade liven ett sammanhang.

Berättande. Det är så stort. Vi pratar hela tiden, eller skriver, eller annars bara kommunicerar, om allt möjligt, och det framstår gärna som den minsta sak i världen; "ähh, vi står bara här och snackar skit", hur många gånger har man inte sagt det till någon som kommer fram och frågar vad man gör? Hur ofta har man inte slentrianmässigt ondgjort sig över allt tomt prat och dösnack folk ägnar sig åt?

Men samtidigt är det i det där vi finns till, som människor. I det vi berättar om oss själva, i reaktionerna vi får på det vi berättat. Det är när vi får uttrycka oss för någon som orkar ta oss till sig som vi blir till även för oss själva.

Samtidigt är det där så olika för olika personer. Min nitförsedda kollega har en fascinerande förmåga att hålla låda; att berätta anekdoter från sin kompiskrets, att berätta saker om flickor han varit förälskad i, konserter han varit på, eller bara hänga på i nåt påhittat svammel. Han kan prata hur mycket som helst, och det är nog därför jag trivs så bra med honom. Jag lyssnar med ett öra samtidigt som jag försöker lösa något slags mysterium för mig själv: ett som handlar om just berättelser men som jag inte riktigt förmår sätta fingret på.

Å andra sidan har en annan kollega precis varit med om en olycka, och den spontana reaktionen när något sådant inträffar är alltid att vilja prata om det med alla; min spontana reaktion är att alla självklart har rätt att veta vad som hänt vår kära kollega, alla blir väl oroliga och ingen uppskattar att bli lämnad i dunkel, få reda på det som skett först veckor senare. För att inte tala om att oron för kollegan värker i bröstet och vill bli delad för att inte äta sig fet och ohanterlig.

Men jag vet ju att alla inte ser det på samma sätt; det är ju fult också, att skvallra om andra, prata om deras affärer. Och det kan kännas olustigt att vara någon som alla pratar om, att vara den som ligger knäckt och oförmögen och känna sig liksom grävd i, av att andra pratar.

Jag tycker att den där balansen är så svår. Det är en sak när folk rakt ut säger att något är hemligt; då gör jag vad jag kan för att hålla tyst, är det inte min historia och jag är ombedd att tiga så spelar mitt behov av bearbetning inte tillräckligt stor roll.

Samtidigt har jag tillbringat sammanlagt tio år i ett förhållande med någon som har en väldigt strikt privat sfär. Min före detta sambo fick man egentligen helst inte prata om, alls. Den ryggmärgsreaktion jag byggde upp då sitter fortfarande väldigt hårt, en numera instinktiv motvilja mot att över huvud taget tala om andra människor. Och det fungerar ju inte heller. Hur ska man kunna släppa in någon i sitt liv om man inte vågar berätta någonting om någonting?

Dessutom är det lite samma grej på mitt jobb. Det är väldigt mycket skvaller i omlopp har jag förstått, även om inte särskilt mycket av det når mig av någon anledning; samtidigt är det väldigt knapphändigt med information från officiella håll när det faktiskt gäller något viktigt, och ofta är det rentav så att det är uttryckligt hemlighetsmakeri ända in i kaklet när det t.ex. är förändringar på gång.

Att min kollega varit med om en olycka fick några reda på på ett morgonmöte för dem som börjar allra först, och sen hade den informationen tydligen stannat där. Och som sagt. Visst kan det kännas olustigt att springa från kollega till kollega och viska om vad som hänt. Men.

Vi behöver veta grundläggande saker om varandra om vi ska vara kollegor och inte bara folk som jobbar på samma ställe. Framförallt, särskilt nu när vi blivit dubbelt så många och mycket mer utspridda under dagen, måste det finnas öppna kommunikationskanaler om sådant som vem som är borta och varför. Inte bara för att arbetet ska fungera, utan för att vi ska klara av att fortsätta bry oss om varandra. För att vi ska fortsätta finnas till inför varandra, och i förlängningen inför oss själva.

Och det är fullständigt logiskt men så otroligt skevt att folk som vabbar eller är förkylda står uppskrivna på en whiteboard vid lunchrummet, men att kollegans olycka tigs ihjäl.

Men jag läser vidare på bloggen och hjärtat öppnar sig och jag känner att även jag kan vara större. Åh, jag vill också göra något stort, jag vill också kunna laga människor genom att orka bära deras historier. Jag vill också ge den här trasiga världen något, jag vill kunna samla mig nog för att förstå det här som jag känner att jag har just utom räckhåll och som jag skulle vilja vidareförmedla, som en tröst och som ett svar och som en motivation.

Nånting om att vi lever för varandra och i varandra lika mycket som i oss själva, kanske.

Att det största man kan göra för någon kan vara att lyssna på vad de berättar, men det kan också vara att anförtro dem sina egna berättelser, förlita sig på att de har förstånd att stå kvar och ta till sig.

Och det slår mig att vardagstugget på Haiti, det där skitsnacket som man ändå måste få ur sig, det om vardagens små motgångar och glädjeämnen, handlar om vad man hittat under de senaste rasmassorna man röjt upp, eller om vilken affär som faktiskt äntligen fått upp portarna efter katastrofen.

Större saker än sur mjölk och fluffiga snöflingor, absolut. Men på nåt sätt del i samma ständiga kommunikationsprocess, i behovet av att ge röst åt det inre tumultet.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»