Fylla dagarna med liv

11 feb 2010 16:04
Solen skiner i Göteborg idag. Det började egentligen redan igår, trots att det fortfarande var molnigt och grått; det kändes liksom *ljusare*, ett nytt slags ljus på jobbet och jag förstod efter en stund att det kom från fönstren. Alla jag pratade med sa samma sak; det känns ljusare. Det känns som att något vänt. Ytterligare några lux att lägga till på vårkontot.

Det var onsdag igår och den traditionella utgången på andra lång. Det var en konstig onsdag, nästan ingen av de vanliga onsdagspersonerna där, men vi som var hade himla trevligt. Och såna mängder folk som kom och gick: stötte på flera av nitförsedda kollegans vänner; mangopanda kom, dokumenterade, sänkte en guinness & gick igen på snygga ben under en kort, ny kjol; en vän jag inte sett på mycket länge och en bekant som varit på turné i asien i månader tittade förbi; Originalbartendern dök upp och satt och lökade i baren.

När det började dra ihop sig till stängning hamnade jag och LF i baren. Fastnade i nåt babbel med Sura bartendern & Originalbartendern & Tuffa bartendern, fick en ny guinness när min tog slut, lyssnade på konstig musik, mera ölpåfyllning, Sura bartendern och diskplockaren gick hem, LF fick en fulöl till och jag fick en flaska Newcastle utan att ens ha bett om det.

Halv fyra hann klockan bli innan vi gick. Liftade med i Bartendertaxin hem till LF, jag sov nog innan jag ens träffade kudden. Men jag är ganska säker på att jag borstade tänderna innan.

Andra saker som jag tydligen gjort utan att ha minsta minne av det inkluderar att lägga till Originalbartendern som vän på facebook. Det märkte jag när han godkände det i förmiddags.

Strange life.

Mitt i drängfyllan kunde jag ändå se så nyktert på det som hände. Se hur LF kan prata om vad som helst med vem som helst, hennes konversation flyter och man behöver aldrig oroa sig för att det ska bli pinsamt tyst när hon är med. Se hur Tuffa bartendern nog är ganska avslappnad och trevlig, även om hon kan framstå som... tuff.

Se att Originalbartendern faktiskt tycker om mig. Det är lite trevande när vi umgås, det är ju så nytt detta att vi lagt bort en del möjligheter som funnits mellan oss och det känns som att det finns risk för missförstånd, ett stilla tassande på is vars tjocklek man inte riktigt känner än. Men jag tror att isen håller, jag tror att den bär. Och jag ser att han på sin kant av isen sneglar bort mot mig och är lite nyfiken, jag ser att när LF eller Tuffa bartendern berättar historier så håller han ett öra lite höjt för mina kommentarer.

Och jag ser mig själv i en välsignad vapenvila. Ser att jag sitter med där för att jag är önskad, för att jag har kvalitéer som andra uppskattar. Jag skrattar med och drar nåt tramsigt och tar en självklar plats men känner, i hela kroppen, att jag inte behöver hävda mig på något sätt. Jag trivs i situationen, att sitta och prata strunt med fina människor en stund på natten med fri tillgång till öl, och jag gillar verkligen de här personerna, men om det skulle visa sig att min plats inte är så självklar som jag tycker så gör det inget för jag har andra. Så många platser.

Det är så otroligt skönt att kunna vila trygg i att man kommer att vara älskad och önskad där man passar in, och att där man inte är älskad och önskad där passar man inte in men där behöver man heller inte stanna. Så skönt att inte känna att man behöver slåss för ett accepterande, slåss för en plats, kämpa om varje millimeter av rampljuset.

Jag gör min grej, helt enkelt, och den funkar den funkar och när den inte funkar så gör jag den annorlunda.

Natthala gator från spårvagnshållplatsen där taxin släpper av oss och hem till LF, och jag går i min korta kjol, benvärmare, stövlar och vinterkappa, med en trasig väska på axeln och LF i armkrok, och det känns som att det växer slingrande gröna rankor ut åt alla håll från mig, skinande prunkande grönska som lyser inifrån, med stora fjäderlätta blommor som slår ut mot stjärnorna och universum.

Jag har magi i bröstet, ibland. När livet plötsligt slår ut i oförklarlighet. Det tar oftast slut lika snabbt som det börjar, men ögonblick av förundran gör livet så hemligt och heligt och fullt av mysterier.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»