Amputera mig

11 maj 2010 19:57
När det är såhär känner jag mig liksom splittrad från mina känslor. Jag känner dem rista genom kroppen, och förstår inte vad de är, var de kommer ifrån eller vad de betyder. Jaha, jag gråter, jaha, ansiktet vått av tårar, tårar som aldrig riktigt slutar rinna, jaha det känns som att ha hjärtat i ett skruvstäd.

Jaha.

Det är bara känslor. Det är inget som syns eller finns i verkliga världen, det är bara nåt som känns.

Jag borde kunna bara bestämma att de inte finns där. Jag borde kunna bestämma att tårarna slutar rinna, bestämma att en förflugen tanke på nån omfamning nånstans nån gång inte får mig att falla ned på knä på köksgolvet och pressa ihop mig själv till en så liten boll det bara går för att hålla ihop allt som hotar falla sönder.

"(...) Om du inte vill, eller orkar, så respekterar jag det. Jag vet bara inte vart jag ska ta vägen med det. Som jag konstaterade redan i somras har ingen riktigt kommit åt mig såhär förut. Men I´ll live, either way. Jag skulle bara tusenfalt föredra att det var med dig, på något sätt."

Kommer jag verkligen? Leva? (Klart jag gör.) Just nu känns det som att jag vill amputera bort det där i kroppen som gör att något känns, det vore så lätt då. Regn, kyla, trista jobb, krossade hjärtan, inget spelar någon roll. Jag skulle aldrig vara sen till jobbet på grund av den intensiva motviljan mot att gå dit, jag skulle inte behöva längta efter solljuset eller bry mig om att klafsa runt alldeles nedregnad och våt.

Jag skulle inte behöva bli förtvivlad över det där att han är som gjord för mig och har de vackraste armarna och händerna i hela världen, att jag bara är sådär stillsamt lycklig när han är nära mig, att det nånstans i kärnan av mig känns som att vi hör ihop.

Det är bara känslor, bara nåt som känns. Vem behöver sånt. Man borde kunna bestämma bort det.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»