Mot pepparkakshuset

12 maj 2010 09:36
Mitt ansikte är svullet och bihålorna värker och jag kan inte riktigt se hur jag ska få in några linser idag. Så mycket drama i det här lilla hjärtat, enorma känsloutbrott som jag inte riktigt förstår men som jag börjar lära mig att leva med. Det är som att all svärta måste ut på en gång, all gråt all förtvivlan alla rädslor svämmar över, och sen när det är över så ser jag lite klarare, om jag försöker. Jag ser lite klarare nu. Inget har förändrats, jag har fortfarande tid, och en av dessa dagar ska jag sätta mig ner och reda ut saker och sen får vi se, precis som vi alltid får se.

Jag tvivlar på mig själv, det är något slags efterdyningar från ett helt liv av självtvivel som övermannar mig när jag redan är satt i gungning. Kanske är det naturligt att han får kalla fötter tänker jag när jag ser mitt svullna ansikte i spegeln, herregud, se på dig själv.

Sen hittar jag balansen, sveper morgonrocken om mig, noterar höftens rundning mot den åtsnörda midjan, drar en filt över benen och läser tidningen och tänker att jag är snäll och tycker om mig. Huvudet klarnar, jag ser kaksmulorna som jag strödde ut efter mig medan jag gick in i den mörka skogen, och jag ser en väg framåt nu när jag minns var jag kommer ifrån. Jag är inte fast, det är inte svart, jag lever.

Sen tappar jag balansen lite igen, tänker att är det nu? Är det nu jag glider över i vanföreställningar för att jag inte vill acceptera verkligheten? Är det nu jag blir som han, som exet, som inte ville förstå att han gjorde mig illa?

Men kaksmulorna. Jag ska följa dem, och jag är trots allt i besittning av en portion ödmjukhet långt större än den exet någonsin kunde föreställa sig, och jag är envis. Jag ska göra nåt bra av det här.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»