Lugnet efter stormen dåråva

15 maj 2010 10:10
I julklapp önskade jag mig flanellpyjamasar, det är väl en sån där go to-grej man tar till när man egentligen inte önskar sig nåt särskilt (behöver, javisst, en mängd olika saker, men sådant jag vill välja själv, eller hur kul är det att önska sig precis den där boken och så få precis den? Quelle Surprise, liksom) men folk är helt utan idéer och vill ha lite vägledning i klappletandet.

Ja. Så jag fick tre stycken, haha, det var nästan lite komiskt på julafton. Men jag är glad, det var ju trots allt vad jag ville ha. Jag gillar flanellpyjamasar.

Av min yngsta syster fick jag ett par flanellshorts. Som koncept känns det lite mysko, är det så varmt att man inte vill ha långbent när man sover så är det väl för varmt för flanell. Och så har de volanger. Men jag har använt dem mer än jag trodde, kanske av något slags systerlig lojalitet. Ge mig nåt och jag ska se till att jobba med det så gott jag kan.

Så jag går här i den råa majmorgonen, i mina flanellshorts och nåt gammalt linne, med benvärmarna nedkasade på halva vaden och morgonrocken svept omkring mig. Jag känner mig rätt så stylish, faktiskt, jag har sovit så länge och så gott och jag har frukost bestående av äggmackor och stora mängder earl grey med mjölk.

Balkongdörren står öppen och släpper in lite råhet men även den där Doften, regnvåt kylig sommardag, den är svårslagen. Så svalkande för heta pannor, så sval mot kinden och lugn mot själen.

Det var fredag igår, en dag av sol och fågelkvitter efter dagar av regn och rusk. Överensstämmelsen mellan yttre och inre väder kunde inte ha varit större, det var som taget ur någon melodramatisk roman.

På vägen hem från bussen gick jag omvägen runt skogen, gick där och luktade på allting och stannade till och tittade på små och inte så små löv, på sommaren som ligger där och knoppas och slår ut och är på väg. Stannade till och blundade med solen i ansiktet, den sneda kvällssolen, kände bröstet svälla av lycka över att det är en tid på året med kvällssol. Och fåglar kvittrade, och skogen doftade, och jag var så trött men så. Det heter inte lycklig, just, men det påminner om det, det är harmoni fast med en livlig egg av glädje liksom. Fast mest lugn. Ett glatt lugn.

Jag stod under ett blommande, snart överblommat körsbärsträd med nacken bakvikt och beundrade de skira blommorna. Lutade mig mot stammen en stund och såg blombladen yra omkring i den lätta brisen, såg hur myriader av dem kilat in sig i gräsets raggiga fäll vid mina fötter. Vackra, de där körsbärsträden om våren.

I backen närmast hemmet sa jag hej till en björk. Ja, körsbärsträd är vackra, men en björk som på nåt sätt blivit alldeles grön efter en vinters kala tomhet är magisk. Jag är säker på att det är för att björkar alltid funnits i mitt liv, de är liksom en del av min allra djupast internaliserade uppfattning av hur världen fungerar, men kvällsolen silade genom björkens nästan färdiga löv i den där gröna färgen som egentligen bara björkar åstadkommer. Jag sträckte ut handen mot det gröna och drog mina fingertoppar mot det... och här är ett av gränssnitten mot det där som mest är tystnad för att orden inte... hör till.

Stormen i livet har också bedarrat. Vi har kommit fram till att vi nog faktiskt vill och behöver samma sak båda två. Vara nära varandra, ha kvar varandra i våra liv, sova tillsammans och låta det stanna därvid. Igårkväll fick jag ett litet meddelande som bara var några rader om att han tänker på mig och med en massa kramar. Det har planat ut, och det har inte blivit nåt som jag inte kan hantera, och jag hoppas att det inte blivit nåt han inte kan hantera heller, det får tiden utvisa.

Det känns som att allt som hänt hittills i mitt liv, alla törnar alla erfarenheter allt konstigt jag företagit mig alla halvgångna äventyr och misstag och klantigheter, allt det och vad jag lärt mig därav, är en förutsättning för det här jämnmodet jag känner nu. Plötsligt framstår det som så tydligt och klart, allting, jag *ser*, utan att vara skymd av vacklande självtro och tvivel. Det har blivit vår, och jag har lärt mig mig själv. Precis i rätt tid för att kunna vara den vän han behöver.

Det är lördag förmiddag, jag har sovit länge, länge och är utvilad om än måttligt pigg. Jag ska göra mig en kopp te till, äta upp min andra macka och sen sätta nåt spår i den här dagen. Kanske dammsuga upp alla pistagegröna makronsmulor i soffan, jag tror inte jag behöver dem längre.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»