Uppå Källarbacken

16 maj 2010 12:22
Jag går lite planlöst här hemma och känner mig... konstig. Lite inbäddad, som att jag egentligen inte ska fundera för mycket just nu, bara låta saker mogna och de här nya delarna av livet hitta sig något slags plats. För vad ska jag säga? Livet är annorlunda nu, men jag vet inte riktigt hur annorlunda än. Jag har en vän som jag sover med, fast vi sover ju inte tillsammans just nu för han är lite out of town. Jag är kluven över om jag vill träffa honom nununu eller om jag helst vill gå och påta här, vara för mig själv, rota mig i mitt vanliga liv igen. Skicka sms bara för att jag tänker på honom eller hålla radiotystnad ett tag för att smälta saker.

Utekväll igår, en vän med band spelade på en föreningslokal och naturligtvis sluter vi upp, de är så söta och energiska och man stöttar väl sina vänner på vad sätt man kan. Stamstället före och efter, det låg ju ändå så nära, en kort run-in med LF också, och det var trevligt och med fina vänner men 90% av min hjärna var nån annan stans. Jag pratade egentligen inte med någon annan än dem jag hängde med, såg inte mycket annat, några för mig halvkända som jag springer på ibland på jobbet hade jag kunnat staga upp nåt slags vettigt hej med så att det slipper vara så ansträngt när vi ses själva men jag lyckades aldrig företa mig.

Får några söta sms, om inget särskilt, och skickar några tillbaka om vad jag sysslar med. Det är sån frid i det där, på nåt sätt, i hur det känns i mig.

Och jag märker att jag på något vis försöker hitta ett nytt sätt att interagera med omvärlden. Jag visste inte att frustrerat närhetsbehov var en så stor del av min framtoning, jag vet inte vem jag ska vara när jag inte är skälmskt desperat. ?

Konstiga, konstiga liv.

Hm.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»