Majnatt, vackert väder

19 maj 2010 01:08
Det är nära midnatt. Jag har nyss kommit hem från jobbet. Kom ut genom personalingången, ut i den varmljumna fuktiga kvällsluften, ut i den doftande sommaren. Promenaden hem från bussen, allting doftar, träd, gräs. Stenar. Jag kom hem, raka vägen från ytterdörren till balkongdörren som står vidöppen nu. Gick omkring i det sommarnattsdoftande dunklet, tände inga lampor, lät allting vila, skuggorna ligga kvar. Klädde av mig koftor och leggings och strumpor, till bara sommarklänningen. Fanns, bara fanns, i luften, i den gröna doften. En liten stund.

Nu har jag tagit ut linser, bryggt mig lite te, bytt om till pyjamas och tänt nån lampa. Knaprar i mig surskorpor med bregott.

Det har varit en fin dag idag. Igår också.

Igårkväll tittade jag och J in i Ms nya lägenhet. Vi köpte pizza och pimplade i oss av hans rödvinsförråd, och jag hann inte stanna så länge men det var så himla mysigt, att bara titta in i någon timme, prata lite, hänga lite, bli attackfull på törstdrickande av rödvin, vingla ner till spårvagnen och åka hem.

Hemma mötte jag mangopanda som varit och sjungit, vi drack te och åt glass och skrattade åt att jag var full och åt att jag är så kär och det var fint.

Och jag får sms, ibland, på kvällarna, ett litet hej eller ett saknar dig eller ibland skickar jag ett litet hej och får ett lilla finaste Anne tillbaka, och det finns nån som tycker att jag är den vackraste i hela världen och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det.

Så har ingen sagt till mig förut.

Idag hängde jag med LF, vi åt fransk frukost och jag drack kaffe med mjölk för första gången i mitt liv och tyckte om det. Café au lait, det blir nog fler såna framöver. Nån gång. Och så baguette och croissant och ett ägg, fin miljö, fina vännen och fint prat som sträckte sig över timmar, timmar, timmar, fortsatte ut på trappan vid pedagogen i solen, stekvarma solen så skön mot hela kroppen.

Jag och min vapenbroder. Hon är snar att slåss för min skull, men när det är dags att lägga ner vapnen och sluta fred så gör hon det med det största sinne man kan tänka sig. Vi pratade om armarna idag, och nåt han gjort, och hon har varit så arg på honom det senaste året... Men idag kändes det som att hon bestämt sig för att han kanske kanske är nån som kan duga till mig, och det är inte just att jag behöver hennes godkännande. Men det är likväl mycket skönt att ha.

Och allt som är trassligt och trasigt och skaver och gör ont, det blir lättare att bära. Tillsammans med nån. Och allt som är stort och otroligt och överväldigande, det blir lättare att förstå. Det som måste krympas ner för att få plats i en hjärna, det kan få blomma ut i sin fulla storlek om man kan bre ut det i flera.

Allt trassligt och trasigt till trots kan jag inte tänka mig att jag kunde haft bättre tur med människorna i mitt liv.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»