Vita brevis

21 maj 2010 19:11
Konstantin har namnsdag. Jag läste om Sunshine av Robin McKinley för ett tag sen apropå det, jag läser den då och då, det är en sån bok. Vampyrer och ironier och vilsenhet, den där känslan av att livet liksom kliar för att det är fel storlek.

Jag läste ut Melankoliska rum av Karin Johannisson imorse, har haft med mig den sen hemresan från Uppsala för nån vecka sen. Jag läser inte mycket nuförtiden, jag försöker ändra på det, jag saknar trösten.

Melankoliska rum började som en ögonöppnare men på slutet gjorde den mig mest deprimerad. Jag tror att det hade med mina egna sinnesstämningar att göra, dock. Jag vet aldrig vad jag ska säga om sånt jag läser. Vet aldrig hur jag ska hålla det separat från mig själv. Det som fastnar glider ner nånstans under huden och blir en del av mig, det som inte gör det möter samma öde som vattnet på gåsen.

Sedär, och att det sen inte blev nån akademiker av mig, häpnadsväckande.

Jag övade mig i att sova imorse, sova bort en dum förkylning som hotar i vrårna. Men jag vaknade, låg vaken lite, och passade på att läsa ut en annan bok jag haft på gång skitlänge (sen typ innan nyår...) och som jag fick låna av nitförsedda kollegan; The World of Karl Pilkington ("presenterad") av Ricky Gervais. Typ textversioner av nån podcast som går ut på att vara otrevlig mot nån Karl som har en lätt bisarr syn på världen, förvisso, men vars idioti liksom bleknar lite i jämförelse med den enorma självgodhet som RG & hans medpratare Stephen Merchant uppvisar. Eller så är det bara jag, jag kanske inte förstår så sofistikerad humor.

Det har varit fint idag, vädret, varmtvarmt och soligt och sen pang en åskskur, och så varmtvarmt ångande hett soligt och sen pang mera regn.

Jag har varit rastlös, det känns inte bra helt igenom att vara jag, det är nåt skärv. Jag vet inte om jag är överkänslig av all min melankoliska läsning eller om det bara är så idag, just nu, men jag känner mig så syfteslös. Går runt och tänker att jag borde göra det ena eller det andra, men så fort jag lyfter huvudet och funderar på vad jag ska ta itu med stormar bordena och idéerna in och yr i luften som furier, än hit än dit fortare än jag förmår följa dem med blicken, och så sjunker jag ihop i en fåtölj och vet varken ut eller in.

Men jag försöker iallafall göra annorlunda. Jag har inte haft på datorn, inte ens för att spela musik, för när den väl åker på sitter jag framför den som någon som vuxit fast och det är så frustrerande.

Så jag har läst istället, och ätit lite halloumi och några rädisor och en bit bröd till lunch, jag har en skål med oliver i kylen som jag går och nallar på. Oliver, va. Så gott.

Jag har knäckt en 3,5:a Åbro, jag är barfota och barbent under kjolen och jag har just kommit hem från stan. Jag åkte dit för att få något slags respit, gå omkring en stund, låtsas att jag har något syfte. Jag hittade ett så mjukt garn till torgvantarna som jag ska sticka till de där händerna, sen köpte jag handkräm av bara farten, har varit utan lite för länge och det börjar märkas även om det är bättre på sommaren.

Sen gick jag lite, förbi LFs jobb för att se om hon kanske var där, men där var tyst och igenbommat. Vidare till Haga och till systembolaget på Linnégatan, jag vände nästan i dörren men så var det det där med ett syfte, en önskan att få iallafall något nytt gjort av alla de där idéerna som flockas.

Så jag köpte lite roliga ölsorter och nån ny Bacardi Breezer (mango, hey, låter gott!) och nåt mousserande rosévin jag inte provat och sådär. Så nu har jag ett trevligt litet lager av sommarkvällsdricka i kylen.

Det finns så många liv man kan leva. Så otroligt många val hela tiden, så många alternativ man ständigt väljer bort bara genom att vara där man är.

Jag har skärmat av så mycket, och ändå finns det så mycket kvar att ta ställning till, så mycket att jag blir alldeles vankelmodig och utslätad och vet inte vem jag är eller vill vara.

Och jag är så trött på att fundera på vem jag är eller vem jag vill vara, jag vill bara ha ett syfte, en väg, nåt att jobba för.

Samtidigt så fungerar det inte att bara bliva där jag är. För varje gång jag kommer till jobbet går jag sönder lite, jag finner ingen frid i det, jag måste hitta på nåt.

Men jag tror att det börjar med att bara göra något annorlunda, något vad som helst. Så jag ska gå nu, med min ölburk i ena näven, och göra nåt. Annorlunda.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»