Skulle få leva här

8 jun 2010 00:43
De första dagarna efter en riktig bläcka är så sköna. Jag är så urblåst, så tömd, så fri från allt skräp som annars ligger och guppar i huvudet. Ingen ångest, ingen oro, bara det här när världen är lite mjuk i kanterna och allting är så tydligt. Vad som betyder nåt, vad som gör livet värt att leva.

Att långsamt pallra sig upp från botten och lappa ihop sin sargade mage ger livet mål och mening.

Och i det där äggskalsurblåsta lilla huvudet slingrar sig nya tankar, bilder, berättelser, korta snuttar av det ena eller det andra att sysselsätta tankarna med. Istället för det där vanliga.

Jag vet inte vad det säger om mig. Jag vet inte om det börjar bli dags att oroa sig. Jag vet ingenting, men jag gör så gott jag kan.

Det var en regnig dag idag. En regnig sommardag. På vägen till bussen klev jag rakt genom duggregnet, små droppar fastnade i min urringning och gjorde mig lite kall på bröstet men annars var det mest fint. Skönt, svalt, doftande grönt.

Sen blev det kväll och det regnade inte längre. På vägen hem från bussen är natten varm och fuktig och doftar så gott. Jag börjar gå den vanliga vägen hem, men backar så ett par meter och går svängen genom skogen istället. Luktar på saviga björkar och obestämd bottenvegetation, står still på en klippa och ser ut över bron, är så tom och så full av tankar samtidigt.

Allt som är vackert vill man dela. Man vill berätta saker för någon, berätta allt för någon, bara prata, bara ge luft åt det där som man är tillsammans med någon som vill se det sväva en stund. Man vill sväva tillsammans. Blåsa sig själv och någon annan alldeles trind med luft och sväva iväg, en liten stund.

Bland savdoftande björkar och hästkastanjer i kvällsmörkret intill klotrunda lysande gatlyktor.

I en fuktvarm doftande natt.

Man kan göra vad som helst. Egentligen. Det var bara en slump att jag hamnade hemma idag, det är skönt att vara hemma, det är också skönt att veta att ute i natten finns vad som helst och vått gräs och helikoptrar. Skönt att veta att det alltid kommer finnas tillfälligheter att utforska och uppleva, som någon som cyklar förbi och visslar på en melodi precis när man kommer ut från den våta skymningsmörka skogen.

Så länge jag lever kommer det finnas träd och vått gräs och sniglar i sina hus som krasar sönder under mina fötter. Regn, och dofter, och fuktig värme. Mygg som kommer in genom den öppna balkongdörren.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»