Anne
Med eller utan svindel
10 jun 2010 00:30Jag var på stamstället igår. Träffade LF för att fira att vi båda haft tvättdag på varsitt håll, hon med öl och jag med ginger ale. Det var tänkt som en tidig kväll och jag gick förvisso innan de stängde, men inte många kvartar innan.
Jag kom hem och var trött men jag sjönk ner i sängen med min bok och läste, busläste sådär som man gjorde när man var liten, fast man egentligen skulle sova, i någon timme. Ställde klockan, borstade tänderna och somnade när jag inte längre orkade hålla ögonen öppna (svårt att läsa då).
Vaknade av klockan efter inte alls många timmar, och sträckte mig efter boken igen. Frukost? Dusch? Nej hör nu, jag har en bok att läsa här.
Och sen plötsligt bråttom, ner med boken i väskan, på med kläder, in med lite mat i magen, och så visslande (invändigt visslande iallafall) ut i regnet och marsch till bussen.
Jag har varit trött idag, men sådär renodlat trött, inte bakfyllesömnbristdegig. Jag slås av hur mycket tid man har när man är nykter; tid att ligga och läsa, tid att diska några tallrikar, tid att göra annat än riva upp sig ur sängen som ett fastgrott plåster och tvinga sig ut genom dörren.
Det var fint att vara nykter, fint att sitta där och se människor omkring mig istället för att försjunka ner i den egna halvdvalan. Jag gillar att bli full, det är sant, men jag gillar att sitta på krogen och vara nykter också.
Jag gillar när jag hittar trolleri längst ner i maggropen. Gillar att prata med andra när pratet bara väller fram men inte handlar om mig utan släpper in den jag pratar med. Gillar den här o-ältiga personen som jag försöker komma ihåg att vara, som jag är, i perioder, som jag tappar bort men som alltid hittar tillbaka till mig igen och har med sig en skattkarta över trollerier och skratt och fina samtal.
Jag gillar nu, helt enkelt. Jag har haft bottenkänning, nu har jag lite styrsel igen. Was lost but now I´m found. Som fan, den här bokmalen jag hittat i mig är en kär gammal tillvaroform som jag faktiskt saknat. När jag var liten drömde jag om friheten, i den hägrande vuxentillvaron, friheten att kunna ligga och läsa *hur mycket som helst* utan att nån kom och tjatade på mig om nånting.
Jag bokade sommarens biljetter till norrland igår, de ruinerade mig men idag kom skatteåterbäringen som ett plåster som bär mig till månadsslutet. Jag stannar längre än jag planerat eftersom biljetterna blev billigast så, och nu framstår de där norrländska sommardagarna som en galet lyxig ynnest, ett pärlband av tomma, tomma dagar att fylla med bara tår i världens mjukaste gräsmatta, vedhuggning, brasor i nattljuset, älvbad, finaste farmor och faster, böcker, skog, bara tår, gräsklippning, mera vedhuggning, bastu och en och annan lapin kulta. Lite finsk tv, lite syster och syskonbarn, kanske ytterligare några släktingar. Kanske en röjarvända på stan, kanske gamla kompisar, kanske LF och syster.
Hemmagjorda midnattssolsmognade jordgubbar.
Jord mellan tårna.
Jag ska ha semester i 28 dagar. 29, egentligen, för jag är ledig måndagen efter semestern också. Nej, vänta? 31? För jag är faktiskt ledig helgen innan också? Hah! 10 av dessa tillbringar jag i norrland; det känns som en evighet, men det fantastiska är att jag har dubbelt så många dagar att bara tillbringa hemmavid, i min favoritstad, eller på utflykt nånstans i krokarna.
Sommar & frihet.
Det är lätt att vara optimistisk nu.
* * *
Boken jag läser handlar om att älska. Vid de kärleksfullaste partierna tänker jag på armarna fast jag annars stänger bort honom ur mitt huvud. På min sista rast idag, med boken uppslagen i knät, skrev jag "Jag saknar dig" 13 gånger i ett sms och tryckte på skicka.
Det är sant. Jag saknar. Det finns alltid som en darrning i bröstet, men jag lider inte av det mer än när jag närmar mig tassemarkerna genom en förlupen tanke eller när andra håller handen.
Så är det.
Han har inte svarat.
