No Mercy

11 jun 2010 23:19
Jag träffade på armarna på fejjan sent igårkväll. Vi pratade lite, när jag petade på honom sa han att han höll på att skriva ett brev, till mig, för att föklara sin tystnad, och när vi fått det ur världen satt vi och skojade och pratade lite och jag låg mest dubbelvikt i soffan, av fniss, han är så rolig ibland.

Han frågade när vi skulle se på mera True Blood, och softa, och jag sa "närsomhelst, imorrn?" och vi sa så, vi bestämde att jag skulle titta in efter jobbet.

Först då kände jag hur trött jag var. Hur spänd, hur ansträngd. Jag har gått och hållit ihop mitt exploderande hjärta med ren viljekraft, dag ut och dag in, inte vetat när det ska lätta, när jag får se honom, när jag får komma nära. Och nu, helt plötsligt, fanns det en tid att förhålla sig till. Bara en dag till att ta sig igenom och sen kunde jag släppa, kunde krypa upp i hans famn och vila och inte kämpa, om så bara en alldeles liten stund, en kort liten natt.

Jag kunde nästan inte sova för min upprymdhet, men det gjorde inget. Jobbdagen gick som en dans, jag strålade som en stjärna och gjorde både mig själv och andra glada, jag orkade vad som helst. Skojade och busade och stojade, utan ände.

Och så, efter ombyte och diverse kollegeprat; spårvagnshållplatsen. "Håll i hatten, nu kommer jag!" i ett sms för säkerhets skull, han kunde ju ha glömt.

Då ringde han upp. "Du, skulle vi kunna ses imorrn istället?" Rösten, jag dör, hans röst, men vad säger den? "Jag kan inte idag..." Åh. "Jag ska träffa min bror."

"Jamen... jamen hör av dig nån dag när du har tid, då. Så ser vi."

"Det gör jag."

Jag trodde att jag inte behövde orka så mycket längre.

Nu ska jag plötsligt orka i all oändlighet igen.

Mjuka varma hjärtat som brett ut sig för att fylla hela bröstet drar ihop sig som i panik, för att bli litet, kompakt, hårt, skydda sig mot kylan som nu breder ut sig i bröstkorgen.

Jag trodde jag skulle få en liten respit. Jag trodde att jag hade lurat ödet ytterligare en liten gång, jag finner min lycka en smula i taget och jag trodde att jag hade en här.

Jag trodde, i min enfald, på något slags nåd.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»