Gettin´ Friendly

5 jul 2010 11:57
Cappuccino är det senaste. Strosa runt på stan, titta på det ena eller andra, göra av med pengar, bli eftermiddagsseg... och kicka igång sig med en fluffig cappuccino och kanske en makron eller nåt annat litet och sött.

Nu ringer min hemtelefon. Fråga mig varför jag har hemtelefon, kom igen, gör det.

Jag har ingen aning.

Det är extremt sällan någon jag känner ringer mig på den. Istället är det diverse försäljare och tjatmånsar, jag pallar inte med det. Jag borde säga upp abonnemanget, förstår egentligen inte varför jag fortfarande har det. Varje gång telefonen ringer känns det som att jag är under belägring, väntar bara på att de ska sluta skjuta så jag kan springa och gömma mig. Typ.

Idag åker jag till norrland. Jag åker först på kvällen, nu går jag runt här och är trött efter en hård dag och natt och tvättar lite och funderar på vad jag ska packa.

Jag lyckades förlänga tvättiden så jag skulle kunna köra en vända med alla lakan som ligger i en hög efter familjen, jag vet inte om jag orkar fast jag borde, det vore käckt, jag kan lika gärna. Vi får se.

Jag känner mig dimmig i huvudet. I norrland ska jag dricka vatten och äta ordentligt och fika kaffe var tredje timme och röra på mig och läsa och gå för mig själv utom när jag är social med familjen. Just nu är jag sjukt tacksam för att min släkt lutar åt det osociala hållet ibland. Stort behov av egentid har vi allihop, orkar verkligen inte umgås jämt.

Det var en hård dag och natt igår, många vänner och en syster och lite övrig familj inklämda i omgångar från morgon till sena natten, och det efter en rätt så hård helg i största allmänhet.

Jag lyssnar på Deep Purple. Det känns lite vemodigt fast jag egentligen inte har någon relation till musiken. Den kanske är vemodig av sig själv.

I lördags var vi ute och åt middag, jag var piffad i liten svart klänning och skor med lite klack, röda naglar röda läppar svartkantade fransiga ögon. Efter middagen ville familjen titta in på stamstället så då gjorde vi det.

Igår när jag kom dit strax efter öppning kommenterade Bartendern min snofsighet dagen innan med Nåt i blicken. Jag bytte samtalsämne innan han fick tillfälle att utvecka det där, jag brukar göra så, jag är så ängslig ibland, vågar inte stå kvar och utmana.

Det är så konstigt för jag vet att han tycker om mig. Han är snäll mot mig. Igår fick jag ett stående erbjudande som är typ sjukt svinbra, och han ser efter mitt vattenglas när jag väl lyckats påminna honom om att jag behöver ett. När baren är stängd och alla utom hangaroundsen gått hem fyller han på mitt ölglas när jag ställer det framför honom på disken och puttar lite på det åt hans håll. Jag säger inget och vill han inte kan han låta bli men han fyller på det.

Men han säger inte mycket (det gör inte jag heller) och mest är det de andra som pratar, som han pratar med, även efter stängning. Jag blir lite raggad på av någon som brukar hänga där, får massage av min spårvagnskompis (som ställer sig bakom mig med händerna mot bardisken på båda sidor om mig och lutar sig över min nacke med nymintat fräsch andedräkt), blir helt enkelt lite omsvärmad, sådär så att jag blir varm och glad i magen men inte känner att jag behöver agera på nånting.

Jag tycker om det här, när hjärtat inte flimrar eller åbäkar sig över någon utan jag kan vara trevlig och glad och ha lena ben och en brunranding urringning att demonstrera för folk. När jag kan lukta på någon som luktar trevligt och njuta av lite närhet och kroppskontakt... och vara nöjd med det. Låta det stanna därvid. Låta det vara vänskapliga saker om så med undertoner. Det känns som att jag lär mig nåt om att vara jag.

Igen.

Fint det.

Jag blir fortfarande fladdrig över Bartendern, och jag har mina slängar av att deppa över armarna, absolut. Men jag övar mig i bekymmerslöshet.

Och jag åker idag, till älven och gräset och de gamla rönnarna. Det känns bra, det blir ett slags respit, det blir fint.

Men det känns också vemodigt, att lämna mitt hem och min stad och alla vännerna, att komma till barndomsmiljöerna och se allt som dött och allt som förändrats och allt som är nytt, att komma dit och vara ensam och gå i gräset med bara fötter och fyllas av mig själv känns vemodigt och lite skrämmande.

Jag ska se till att åka till flyget i såpass god tid att jag hinner få i mig en sista cappuccino innan jag lämnar civilisationen.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»