Rain on My Parade

7 jul 2010 13:56
Jag läste ut What I Loved av Siri Hustvedt igårkväll. Den obegripligt trasige ynglingen Mark påminner mig så mycket om armarna att jag blir alldeles kall inombords, även om jag har alldeles för liten insikt i armarnas person för att kunna uttala mig om hur djupt likheterna går.

Jag vet var de börjar, i klädstilen, i en stundtals något affekterad barnslighet, klängighet... och i den där oberäkneliga opålitligheten, den som mest verkar triggas av tillit. Den som inte kan låta lagat vara helt utan som trasar sönder allt igen. Och igen.

Utanför fönstret där jag sitter strilar regnet ner över svartstammiga rönnar, mörka granar, färgglada lupiner och en prunkande innergård. Jag har en kopp blaskigt kaffe bredvid mig och mina bruna ben på skrivbordet, för att ha någonstans att stödja tangentbordet i en någorlunda användbar vinkel.

Jag längtar hem. Tio dagar är otroligt lång tid, känns det som, och min förmåga till självdistraktion ter sig plötsligt väldigt väldigt liten bredvid det berg av tid som tornar upp sig framför mig.

Samtidigt känns det bra. Eller det kan bli bra. Ett självpåfört purgatorium eller vad man ska kalla det.

Jag har börjat på en ny bok: Vänskap -- en lång historia, av Eva Österberg. Jag återupplever den där känslan jag hade inför akademiska texter när jag pluggade.

Jag läser inte som man borde. Jag låter ögonen löpa över sidan som de vill, låter tankarna vandra i egna associationsbanor, tappar fokus och måste läsa samma sak igen, och igen. Nu läser jag inte den här boken för att kunna rapa upp teorier och årtal vid nåt senare tillfälle, jag läser av purt intresse och just för att ha mat till mina egna vandrande tankar, så jag försöker skjuta prestationsångesten åt sidan. Men jag undrar över det där med koncentration och inlärning.

Sen tänker jag på andra saker jag tyckt varit svåra, men som jag lärt mig att handskas med. Vissa saker får man öva lite på, helt enkelt.

Och det är bättre att göra nåt på sitt eget ofullständiga sätt än att inte göra det alls för att man inte når upp till sina ideal på en gång.

Så jag läser Österbergs bok, rusar på, går tillbaka, läser om. Det akademiska sättet att skriva känns främmande, det var länge sen jag försökte mig på att dechiffrera sådant, inledningen är namn och teorier till höger och vänster och den ter sig som en positionsangivelse mer än ett innehåll, som ett sätt att ange vilka områden kartan man förhåller sig till täcker, vilken skala man tänker använda sig av.

Jag längtar kanske ut i regnet lite. Ut i skogen, ut i arbete kanske rent av. Ut bland mördarmyggen.

Jag sov mer än tolv timmar inatt, tio timmar igår. Jag sover och äter och badar i älven och tittar på regnet och läser och nu ska jag nog gå ut.

Jag läser om vänskap, jag sa det, jag läser om vänskap för att ha något att gnaga på med tankarna som annars bara gnager på varandra. Vad får man göra med en vän? Hur mycket begära, hur många förväntningar får man svika? Hur lojal vill man vara mot någon som glider undan, och är man lojal för sin egen eller någon annans skull? Finns det någon mening med att vara en ståndaktig tennsoldat i beredskap för att rycka ut i ett krig som förs i ett land så långt borta att man aldrig kan ta sig dit?

Det är så mycket att tänka på. Så mycket.

Ute regnar det i grönskan och mina naglar är glänsande röda där de far fram. Över tangentbordet, mellan boksidorna, runt den nötta kaffemuggen, genom älvens vatten, omkring yxskaftet.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»