Ett ord till tröst

7 okt 2010 21:55
Ge mig det. Ett tröstens ord.

Jag är så hedrad, jag vet inte om det framgick i den förra texten, av att få vara någon som folk tyr sig till. Stolt över att ibland kunna hålla en hand och krama den varm. Förundrad över att fina mänskor vågar förlita sig på mig, vågar tro att jag tar emot dem när de vacklar och söker stöd.

Jag söker det i mig själv. Vågar jag? Klarar jag att sträcka ut en hand när nöden är som störst och tro att någon finns där och håller den?

Jag tror först att svaret är ett givet nej. Men så skrattar jag och drar mig till minnes alla små katastrofer jag hasplat ur mig till en eller annan tålmodigt lyssnande person och jag inser att jag är välsignad.

Välsignad med vänner som finns där, välsignad med en förmåga att ta emot dem som söker mig, välsignad med frånvaron av större katastrofer att försöka tugga ner till nåt jag kan spotta ut.

Det är en avskalad tid. Jag är trött och lite frånvarande fast samtidigt mer närvarande än vanligt i ögonblicken. Det är som att ett djuplager av mig arbetar med nånting och lämnar de yttre lagren till trötthet och närvaro, trötthet och avslappning, mjuka fina stunder med vänner.

Maslow skriver i sin Religions, Values and Peak-Experiences nåt i stil med att (den organiserade) religionen har kapat en hel del begrepp som egentligen inte har med gudstro att göra, utan hör till centrala delar av den sublima änden av mänsklig erfarenhet. Uttryck som from, helig, salig, tacksägelse, dyrkan, frälsning och andra liknande säger nånting om vad det är att vara människa, vare sig man vill knyta dem till en gudsbild eller ej.

Man kan vara salig utan gud, man kan hålla något för heligt, man kan sannerligen dyrka.

Och man kan känna sig välsignad utan ett spår av gudstro.

* * *

Vi strövar genom Trädgårdsföreningen, jag och min vän, går och tittar på höstprakten och pratar om allt möjligt och ser päron uppspaljerade mot en husvägg, högt högt når grenarna längs väggen och hela vägen pryds de av mognande päron. Vi leker med varsin kamera och världen är så vacker, så lugn och skön och stillsam, så lätt att bära just där och just då.

Efteråt kliver vi in på Grindstugan, caféet i anslutning till parkens entré. Det doftar himmelskt av spenatsoppa, den serveras med kokt ägg och ett bröd som är mjukt som ett moln och doftar underbart av kummin eller om det är fänkål. Kaffe och mjukkaka till efterrätt.

Och såhär är livet också, ibland. Jag vet inte om det är jag som bara inte orkar bry mig om skav mer eller om allting faktiskt bara mjuknat, men för en stund där jag sitter med min vän upplever jag en stilla lycka. En fläkt av evigheten, en känsla av självklarhet. Såhär får det vara ibland, såhär får man ha det. Ibland.

Jag ser en bild hon tagit på mig då, mitt i harmonin, och det känns så märkligt att se knivskarpa närbilder på sig själv. Skavanker och ojämnheter och under allt den där märkliga, märkliga känslan; är det där jag? Jag tittar in i kameran med en stadig blick och jag är till förvillelse lik någon som är någon. Någons stadiga mamma eller en klok författare, någon som någon skulle kunna bli kär i (när allt faller på plats ser man nog inte skavankerna, det har jag ju sett på andra par), någon som har en kufisk liten affär nånstans eller styr upp saker som andra gillar att vara med på.

Och så är det bara... jag?

Det är inte det att jag hysteriskt längtar efter att sätta barn till världen, men det händer allt oftare att jag ser på mig själv och tänker att där är nån som man borde göra med barn.

Jag vet inte riktigt vad det ska betyda, men det är väl åldern kan tänka.

* * *

Ny dag, ny vän som jag inte hunnit prata ordentligt med på evigheter trots att vi jobbar tillsammans.

Vi är långsamma båda två.

Möts i Brunnsparken 40 minuter efter utsatt tid, kommer ungefär samtidigt. Sitter på kanten av den hösttomma fontänen, botten av den skvalpar av nattens regn och nedfallna gula löv, ett eller annat skräp från hamburgerrestaurangen intill. Tittar på duvorna, på hur olika de är varandra när man väl börjar titta på dem, tittar på människorna som går förbi, låter samtalet glida, glida.

Jag har haft så många djupa och tunga samtal på senaste, det är skönt att bara prata om vad man ser en stund.

Vi vandrar lite förstrött, sätter oss nedanför statyn på Gustaf Adolfs Torg och tittar mer, pratar mer. Samtalet tar sig vidare svängar, berör allt som hänt den senaste tiden, och solen värmer kinderna såpass att sjalen åker av. Små pojkar bakom oss äter sushi som doftar gott och människor skyndar fram och åter.

Vi går igen, när huden känns mätt på solljus för en stund, vandrar uppför korsgatan och får fönsterbordet på Pour Bon där vi sitter i timtal och ser människorna som passerar, med varierande flykthastighet, ibland återkommande, ibland undflyende. Vi pratar om det vi ser och vi pratar om kläder och småsyskon och gemensamma vänner och bekanta.

Ingen av oss vill nånstans, ingen av oss har nåt som trycker eller bedrövar, ingen av oss behöver tröst eller råd. Idag, och igår, påminns jag om hur det är att bara leka tillsammans. Lekarna är andra nu än när jag var liten, men känslan är densamma; man åstadkommer inget, man bara leker och gläds i varandra.

* * *

Det blev ett tröstens Ord, på nåt sätt. Jag trodde att det skulle bli ett Ord om att behöva tröst, så trött och sliten som jag kände mig när jag satte mig.

Tröttare nu, dags att sova snart tror jag, men fylld av det där som ligger under alla lager och blir till.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»