Mjuk

10 okt 2010 11:38
Jag vaknar med håret åt alla håll och kroppen liksom levande, sådär så det är otroligt skönt att sträcka på sig och så att muskler på olika håll inte just gör ont men ändå påminner om sin existens litegrann. Jag har sprungit två mornar i sträck och promenerat kors och tvärs i ett höstfagert Slottsskogen de senaste dagarna, efter två veckor av knävila och förkylning räcker det för att ge en antydan till träningsvärk.

Jag morrar mig vaken och går upp, grymtar lite till vännen som kamperar på soffan, skramlar i frukostbestyr och vaknar sakta till liv.

Vi äter frukost tillsammans under trevlig samvaro i kökets gröna fåtöljer och hon vandrar iväg till sitt efter en stund.

Jag blir kvar i min fåtölj, sitter på tvären uppkrupen och invirad i morgonrocken, med en skvätt kaffe kvar i muggen och mjukhet i själen. Jag tittar ut genom fönstret, på kastanjen som börjar se ohjälpligt rostangripen ut med höstens orange som knaprar i sig bit för bit av det levande gröna.

När vi vaknade var himlen klarblå och solen strålade sådär som den bara gör om hösten, det där gyllene nästan kopparaktiga skenet. Men nu börjar dimman krypa in, den fingrar runt min kastanj lite långsamt, sveper in den i sjok efter sjok som tunn tunn sockervadd.

Jag tittar ut mot min kastanj och jag känner mjukheten i mig och tänker på...

Det är så banalt. Jag blir så trött. Samtidigt är det lika verkligt varje gång, det är lika oväntat och lika överraskande varje gång.

Jag tillbringade delar av kvällen med handendär som inte ens har fått ett namn för jag orkar inte hitta på nåt.

Jag har gett upp mina taffliga försök att umgås med bara honom. Det kändes som att han bara tyckte det var jobbigt. Men vi ses ju ibland och det är som att nåt går rakt igenom mig och skakar mig, han är ju så vacker. När vi pratar med varandra hittar jag inte ens orden ibland, varje ord blir så laddat och jag kan inte ens komma på vardagliga saker att säga, allt jag kan tänka på är de stora sakerna, hans hakas form, hur hans sätt att se på världen gör mig lyckligare än vad jag egentligen tycker är okej. Sånt kan man inte prata om bara sådär när man ses i flykten över ett halloj tjena.

Ibland gör jag det ändå. Det liksom slinker ur mig utan att jag tänker på det, ibland vet jag precis vad jag säger men säger det ändå för att jag inte orkar vara rädd. Om han blir skrämd av det så får han iallafall hellre bli bortdriven av hetta än nån löjlig tillkämpad kyla. Tänker jag mig.

Men jag sitter uppkrupen i fåtöljen och tittar ut på kastanjen och det är först då jag egentligen noterar hur mjuk han gör mig i hjärtat. Jag känner på det litegrann och tänker på saker vi gjort tillsammans eller pratat om och märker att jag gråter lite. Gråter över mjukheten, över att den är så stor och mjuk och att den ändå inte når fram. Tårarna rinner långsamt medan jag låter det finnas en stund, allt det där som jag blir så uppfylld av men försöker hålla på en hanterbar nivå medan jag är bland folk.

Vad gör väl det. Efter en timme samlar jag mig, tar en dusch, får fyr på datorn. Lyssnar lite på "För sent för Edelweiss", tittar på satsumasbjörken utanför vardagsrumsfönstret, på dimman, stålsätter mig igen.

Det blir bra det här. Det är, intalar jag mig själv, bra att kunna fortsätta vara mjuk ibland också. Även om det mest får en att vilja gråta.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»