Jag köper mina egna blommor

29 maj 2012 12:44
Jag vet inte hur många gånger jag har stått i hallen med naglarna inkörda i armen. Morgnarna är oftast värst och jag försöker att inte bryta ihop tills efter att han har stängt dörren bakom sig. Jag är inte helt säker på varför det är så viktigt för mig inte börja gråta förrän han inte kan se, men jag gissar att jag förutsätter att det skulle trigga något. Jag vet inte.

Det känns patetiskt och klyschigt att stå där med ryggen mot dörren och tårar på kinderna, lämnad ensam kvar. Lite som Julianne Moores karaktär i Timmarna, om man bara såg till att hennes man inte var så förbannat nöjd med tillvaron.

Jag har också valt den här tillvaron - "Jobba hemifrån? Gud, vad skönt!" - utan att inse vilken förlamande ensamhet som följer med den.

Vissa, flera, dagar pratar jag inte med någon annan än honom. Något affärsbiträde eller hundägare på promenad, men det blir inte många meningar sammanlagt. Ändå gör jag inget åt det, jag ringer ingen eller stämmer träff med någon, för jag orkar inte. Jag har inte kraft nog att jobba, ta hand om hunden, curla sambons vardagsliv och sedan vara social. Jag kan inte, men jag drunknar utan det.

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»