Perspektiv

7 jun 2012 10:56
Jag vill skriva om hur att vara deprimerad är att vara självisk, men jag har svårt att hitta rätt ton. Jag vill inte bli missförstådd, för jag menar det inte anklagande eller förorättat, jag menar inte att det är själviskt att vara deprimerad.

Jag menar att det är det enda rimliga beteende som kan följa en sådan sjukdom. Jag menar att det är en självbevarelsedrift. Med så lite (positiv) energi, livs- eller drivkraft eller vad man nu vill kalla det, så MÅSTE man lägga den på sig själv. Något annat skulle bara påskynda destruktionen.

Därför curlar jag. Jag curlar så himla mycket med hushållsarbete och våra sociala kontakter, och jag gör det för att jag vet att han inte klarar av det just nu. Jag vet det här, jag förstår det, och om situationen vore omvänd tror jag att han också skulle inse det och göra samma för mig.

Men nu är det inte så. Nu är det han som är deprimerad och hon som tar på sig ansvaret för hemmet i vårt förhållande. Nu är det HON som diskar, HON som städar, HON som lagar mat och HON som alltid står redo att ta hand om hunden och HON som får samordna familjeträffar och svara i telefon och komma ihåg födelsedagar.

Och det skaver. Jag kan inte låta bli att känna att det skaver, för jag skulle aldrig bli dubbelarbetande. Jag skulle leva jämställt, fy fan vad jämställt jag skulle leva. Och usch, vad jämställt jag HAR levt, men två och ett halv år, hörni. Det börjar nöta på självbilden.

Och jag säger till mig själv att inte tänka så. Det här är ett undantagstillstånd. Det här är en överlevnadsstrategi. Det här är inte permanent.

Och sedan tänker jag hur självisk jag är som tror att påtvungen matlagning ligger på ungefär samma nivå som livsleda.

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»