Grönare på andra sidan

Kommentarer

Tulo: (7 aug 2012 16:33)
Åh, har läst dig sedan du började skriva här och har så många gånger varit påväg att skriva men sedan ändå inte gjort det. Jag får helt ont i hjärtat när jag läser vad du skriver. För jag har varit där. Och jag önskar att du lyssnat på dina väninnor som säger att man lurar sig när man tror att det ska bli bra. Min man var som din, världens bästa. Den man jag ville leva med tills jag blir gammal och grå, vi brukade skoja om att vi skulle tävla med våra rullatorer på hemmet sida vid sida. Men han blev sjuk. Och plötsligt var han inte världens bästa längre. Och det är det som är svårast att acceptera. Och det du verkar spjärna emot att inse. Jag tror inte att människor som hamnar i så djup depression som din och min man gjort, hittar ut och absolut inte utan massiv hjälp ifrån proffs. Jag frågade min man efter 10 månader av totalt mörker, då ingenting jag gjort hade hjälpt honom, då han vägrat att göra minsta ansträngning till att må bättre, om han tänkte ta hjälp. Svaret var nej. Då sa jag att tar du hjälp så väntar jag, gör du inte det så skiljer vi oss nu. Då gör vi det sa han.

Det var helt rätt beslut av mig. Med facit i hand så valde jag rätt för jag valde mig. Han mår fortfarande 2 ½ år senare inte ett dugg bättre, även om han håller masken på jobbet och så. Men för mig, de korta stunder vi ses, ser jag att han är kvar på samma plats. Min underbara man finns inte mer. HAN FINNS INTE MER!

Jag tycker deprimerade människor kan vara så jävla ego. Det är dom som räknas. Hur dom mår, vad dom vill, vad dom klarar. Och vi ska fixa ALLT! Hur länge då?

Hur länge ska du fixa allt, leva med klumpen i magen, försöka curla honom bättre, stå tillbaka med ditt eget liv, inte resa, inte leva, inte glädjas? Hur länge?

Jag hoppas du förstår att jag inte menar dig illa genom att skriva detta. Men om detta är vad du har att se fram emot resten av livet, med bara korta glimtar av det som var, det som en gång var en hel man, är du villig att göra det då? Jag hoppas inte.

Livet står inte still, det kommer inte i repris. Det ska levas här. Även om det är svårt så är ditt liv NU. Du är värd barn, lycka, resor, familjehögtider utan klumpar i magen osv.

Kram!

Helia: (10 aug 2012 12:23)
Jag vet att du bara menar väl. Men knuten i magen delar plats med en tvivellöshet om att jag gör rätt som stannar. Det finns liksom inget som drar mig bortåt.

Han försöker, trots allt, så mycket som han har kraft för och han gör det mycket för min skull. (Det bästa vore om han kunde göra det enbart för sin skull, men för min duger också.) Jag kan se förbättringar, om än små. Vi pratar om det.

Jag måste lita på magkänslan.

Kram!

Tulo: (12 aug 2012 11:14)
Då får du lita på den! Lycka till! Kram!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: