Dimmiga dar, det var bra dar

14 dec 2012 23:37
Gårdagen är en dag som jag inte önskar någon annan (inte ens min Värsta Fiende(TM), vad han nu än gör nuförti´n). Han jag bor med har haft några dåliga dagar den här veckan, dåliga som de var när det nästan var som värst för ungefär ett år sedan och jag fantiserade om skärsår på armarna dagligen. Atmosfären här hemma har varit övertryckt och jag har tassat omkring som på äggskal, så där som man gör i ens vardagliga, hälsosamma liv. Jag kan inte göra mycket annat. Jag kan stå och se hur han plågas, hur han inte vet vad han ska ta sig till, och jag kan klappa på kinden. Jag kan hålla tillbaka alla tårar för jag vet att de inte gör någonting bättre.

Dåliga, dåliga dagar.

Men så händer det ändå åtminstone en gång per dålig dag att solen bryter igenom. Som igår, när vi stod ute i kylan och pratade med den halvgalna gubben som bygger cykelsidovagnar åt hundar. Som när han gick in och handlade lite och jag stod utanför ICA och väntade med hunden, kom ut och proklamerade att han mådde lite bättre. Som när vi kom hem och slog in julklappar. Det var fint, det var jättefint.

Just nu trivs han inte på jobbet, så det är det stora problemet vi brottas med. Problemet som har två sidor: antingen är han deprimerad och då måste känslorna av hopplöshet och doom fokuseras någonstans och kanske är det inte så farligt hemskt på jobbet, egentligen. Eller så är det verkligen så farligt hemskt, och då måste vi flytta. Antingen till en större stad eller en mindre lägenhet, med allra största sannolikhet, och det vore ett stort projekt som ingen av oss riktigt har energi till. Vi har båda rätt låg stresstolerans för tillfället.

Det är svårt med depressioner. Han vet det, jag vet det, men det gör det inte lättare att urskilja vad som är det "riktiga" problemet. Behöver vi flytta eller behöver vi "bara" vänta? Och hur vet man när man har väntat länge nog och borde börja titta på bostadsannonser? Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning var sjukdomen slutar och den taskiga livssituationen börjar, och inte han heller.

Ikväll är jag ensam hemma. Jag har sett fram emot det hela veckan, längtat efter att slippa ha kontroll över allt och vara den stabila, lugna energin häromkring. Har sett fram emot att få gråta ut till en dålig film och äta lite skräp, men jag kan inte riktigt släppa loss. Inte en enda tår har fallit i burgaren, inte ett enda saltstänk i min cola.

Jag saknar honom till och med, och lättnaden som jag var rädd skulle skölja över mig när jag inte behövde "hantera" honom under några timmar har jag inte sett röken av. Det gör mig väldigt glad.

Helia

85 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»